I Uppsala begränsas de av vett och etikett. Trist, tycker Lundagårds Sebastian Kaspár. Han vill se servetterna i luften.
Att utse Sveriges bästa studentevenemang är en omöjlig uppgift för en skribent med objektivitetsideal. Lyckligtvis är jag inte en sådan! Så låt oss försöka.
Alla i Lund är nationalister. Då talar jag inte om politisk anknytning, utan en stark övertygelse om att den egna studentnationen är överlägsen de andra. Företrädare för nationerna nagelfar antalet besökare på verksamheterna och räknar sekunderna innan biljetterna är slutsålda. Man jämför sig med varandra. Man vill bräcka varandra. Samma tankesätt gäller för evenemangen.
Det är inte bara den ekonomiska inflationen som syns i Lund så här års. Inflationen i nationernas valborgssatsningar är minst lika kännbar. Malmö nation insisterar på att ha en fysisk kö som ålar sig längs innergården. Stackarna i kön tältar natten i ända. Lejonparten av dem ser inte skymten av en biljett. Andra nationer, såsom Lunds nation, har för första gången bokat artister. Lund lär likna ett B-kändisarnas Woodstock, helgen då april passerar in i maj.
Vinnaren av valborgsbucklan är dock Uppsala. Det är inte lätt att erkänna som luttrad lundensare, men så är det nog. Utanför Stockholms- och Snerikes nation är köerna mer än en svärm. Det är en sammansmält, dyngrak organism som i dygn efter dygn rör sig blott en millimeter. Själva evenemangen är inte enskilda utomhuskonserter. I Lund råder ett slags samförstånd mellan nationerna. Några nationer håller sig till kvalborg, några till valborg och så vidare. I Uppsala finns ingen överenskommelse. Nationerna kör fullspäckat festivalprogram samtliga dagar. Artisterna avlöser varandra. Vaskad champagne förgyller brunnsvattnet. Ärkebiskopen skakar på huvudet.
Rivaliteten mellan Lund och Uppsala kan liknas med den mellan Sverige och Finland under ett ishockey-VM. Att klå varandra är viktigast av allt. Att missunna varandra är en egen sport i sig. Samtidigt älskar vi varandra. Det finns ett ordspråk som lyder: “plugga i Uppsala, ligga i Lund”. Det tar vi på allvar.
Uppsalas nationer är mer eller mindre palats, byggda någon gång när Finland fortfarande var rikshalva. Med sina stuckaturer och torn vittnar de om en tid då studenter var en upphöjd och aktad samhällsklass för sig. Deras nattklubbar duger som ersättningslokal åt nobelmiddagen. Uppsalastudenten vet hur man skålar korrekt.
I Lund är vi skitiga. Nationshusen liknar i bästa fall ett flerfamiljshus som inte sticker ut, i värsta fall ett åbäke i betong. Nattklubbarna är nednötta källarlokaler med lågt tak och fläckar på väggarna. På balerna står vi på stolarna och skrålar. Skålar vi så spiller vi.
Vart tror du man har roligast? Själv föredrar jag ofinkänslig sed över silversked, mestadels för att man får ta ut svängarna mer. Festar man fint är man också begränsad till vett och etikett. Trist. Servetter är till för att viftas! Så jag tar tillbaka. Ska man festa ska man inte göra det i Uppsala. De roligaste studentevenemangen finner du i Lund. Det är bara att välja och vraka.
Har ni någon annan studentstad som är att betrakta som en rival?
