Att komma till en ny stad som utbytesstudent kan vara en utmanande upplevelse, inte minst eftersom känslan av främlingskap ständigt gäckar. Lundagårds utbyteskrönikör Vera Svahn funderar över hur man får en ny stad att kännas som ett hem.
Det är dags att erkänna det – jag är en dålig utbytesstudent. Trots att jag varit här i flera månader har jag inte engagerat mig i någon av de mer än 300 föreningarna som är kopplade till University of Glasgow. Jag ringer mina föräldrar för sällan och saknar mina vänner därhemma massor. Det mest Erasmus-kompatibla jag gjort är att börja fest-vapea. Och så har jag köpt en skotskrutig halsduk. Sue me.
Det finns helt klart förväntningar på att man ska ha en riktigt kul och spännande tid när man är på utbyte. Lära sig om en ny kultur, se nya saker och vara sitt optimala jag. Men den där känslan av att inte riktigt passa in, att inte riktigt känna sig hemma, den tär på mig. Jag längtar efter Skånerost och min nedsuttna soffa. Svenska, riktigt salta chips. Så för en månad sedan bestämde jag mig för att åka hem till Malmö i ett par veckor under mitt lov. Jag hade tröttnat på att känna mig som en dränkt råtta, krigandes mot det skotska regnet med mitt trasiga paraply.
Jag uppfattade det som ett rejält misslyckande att åka hem. Jag var besviken på mig själv för att jag inte hade lyckats anpassa mig till livet som utbytesstudent på det sätt jag hade tänkt. Räknas det ens som att man varit på utbytestermin om man spenderar tid hemma ett tag? tänkte jag.
Men så läste jag romanen ”The Cone-Gatherers” från 1955 av den skotska författaren Robin Jenkins. Boken, som ofta läses i skotska gymnasieskolor, är en berättelse om bröderna Calum och Neil som arbetar som ”cone-gatherers” på en skotsk godsägares mark under andra världskriget. De har en uppgift att samla in kottar från trädkronorna så att skogen kan planteras om efter att ha blivit avverkad för timmer till krigsinsatsen. Men de är också socialt utstötta, främlingar på sin egen arbetsplats och i samhället runt omkring dem.
För de två bröderna symboliserar träden och kottarna liv, tillväxt och hopp. En vacker metafor för löftet om framtida lycka och glädje. Så när jag kom tillbaka till Glasgow igen bestämde jag mig för att börja hitta mina egna kottar. Alla de där småsakerna som får mig att känna mig rotad här, som får det att kännas som hemma, samlar jag på i förhoppningen att de ska bära fröer. Den vackra arkitekturen, den underbara skotska dialekten, de snälla tanterna i kassan i min lokala matbutik.
Och nu, när vårsolen kommit även till Glasgow och jag börjat känna mig mer bekväm med att promenera på stadens gator, har en känsla av trygghet infunnit sig. Den är inte helt olik den Calum och Neil känner för träden:
”It was a good tree by the sea loch, with many cones and much sunshine; it was homely too, with rests among its topmost branches as comfortable as chairs.”
Så blev Glasgow mitt hem. I alla fall lite grann.
