En sekund gick det. Sen togs hon bort från denna värld, alltför ung. Lundagårds studentlivskrönikör Elin Syuleymanova om döden och ungdomen.
Det är vår. Hemma hos min mormor och morfar hänger ett fotografi. Det är en flicka som ler. Kisande mot solen. Min gammelfaster. Det var även vår när bilden togs. När allting precis börjat blomma. Och den oskyldiga våren får äntligen längta efter sommaren. Men mitt i det vackra gick hon bort. Året var 1970. Då hon skulle fylla fjorton.
Och jag tänker på döden som en dag kommer att nå oss. För hur känns det egentligen att dö? För mig känns döden som en plats långt, långt borta. När vi lever som unga lever vi för dagen. Och för natten. Nu är det vår. Så vi längtar bara. Efter sommar och solkyssta kinder. Efter lyckostunder som Valborg. Men också efter en framtid som vi konstant ser borta i horisonten. Och det är okej att inte en tanke slår oss om hur skört livet kan vara. För det är skönare att inte tänka på det vi inte kommer ifrån.
Jag hade tidigare tänkt att döden kom till oss när det var dags. När tiden var kommen. När jag kunde se hur åren format huden med rynkor. När jag kunde känna hur åren gjort mig svagare i lederna. När jag kunde se hur ljusen på födelsedagstårtan var alldeles för många för att få plats. Då skulle vi alla säga farväl. Och få vila. Under blommor och träd. Och kanske skulle det till och med vara vackert. Fridfullt och stilla.
Men när jag ser fotot på min gammelfaster känns det inte vackert alls. För hennes hud var fortfarande alldeles slät. Hennes ben var starka. Ben som ville springa längre. Armar som skulle krama om fler. Och ögon som glittrade. Ett hjärta som bultade av ungdom. Och hon var inte gammal nog för att känna att döden var fridfull.
Hon gick bort på en sekund. Hon och hennes vänner skulle köpa böcker från grannbyn. Hon korsade vägen men tappade sin ballerinasko. Och när hon skulle vända för att hämta den såg hon inte lastbilen som kom. Och så var hon borta.
Jag hoppas att det gick fort. Att hon inte hann bli rädd. Jag hoppas att det var mjukt. Som ett barn som leker. Som en kram från hennes mamma. Som att hon långsamt promenerade in till det okända hand i hand med en annan flicka som hon träffade på vägen. Och deras händer var varma.
I aprilvåren känns världen tryggare. Himlen lite blåare. Solen lite mjukare. Fåglarna lite kvittrigare. Den söta sommaren väntar otåligt runt hörnet. Och ibland hör jag en fågel som sjunger som en flicka som somnade alldeles för tidigt. Men den fortsätter att sjunga för henne. Dag och natt. År efter år. Och när tiden är kommen och kvittret blivit svagare ska fågeln också lägga sig. Och vila. Alldeles fridfullt och stilla.
Så hon finns nog alltid här. Under blommor och träd. Flickan som ler på fotografiet. Och jag kan fortsätta tänka att döden är långt borta. Då känns det inte så läskigt längre.
