Otydliga regelverk gör det svårt för studenter att avgöra om deras arbeten behöver etikprövas. Samtidigt riskerar den som bryter mot etikprövningslagen allvarliga påföljder.
All forskning på människor, biologiskt material och känsliga personuppgifter måste genomgå en prövningsprocess för att säkerställa att uppgifterna behandlas på ett etiskt sätt. Etikprövningslagen har dock kritiserats för att vara resurskrävande, illa anpassad efter humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och svår att förstå. Regelverkhets otydlighet skapar inte bara problem för forskare, utan även för studenter.
Mats Johansson, universitetslektor i medicinsk etik, är involverad i det pågående forskningsprojektet ”Sila mygg och svälja kameler?” Titeln anspelar på kritiken som riktats mot etikprövningssystemet.
– Vi har lyssnat på forskare som tycker att etikprövningssystemet slår ned på småsaker, samtidigt som det ibland missar sådant som verkligen är etiskt problematiskt.
Pressbild: Gunnar Menander
Studier på grundnivå och avancerad nivå är undantagna etikprövningslagen, men det gäller endast renodlade studentarbeten, berättar Mats Johansson. Huvudregeln har varit att det inte får finnas ett syfte, varken hos studenten eller handledaren, att publicera arbetet vetenskapligt – då betraktas det som forskning.
– Det innebär att studenter som balanserar på gränsen till forskning är farligt nära att göra saker som faktiskt är olagliga. Så precis var den gränsen går är en väldigt viktig fråga, säger Mats Johansson.
Devin Baaring, masterstudent i idéhistoria, befinner sig på den gränsen. Han bestämde sig, i samråd med sin handledare, för att etikpröva sitt masterarbete. Motstridiga direktiv från universitetet och svårigheter att tyda regelverket gjorde det dock besvärligt att avgöra huruvida en etikprövning var nödvändig eller inte.
– Jag tyckte att det var jättesvårt att bedöma om det behövdes en etikprövning. Min handledare tyckte också att det var svårt och jag vet att hon rådgjorde med flera personer på institutionen innan hon landade i att hon tyckte att det var lämpligt att etikpröva.
Brott mot etikprövningslagen kan resultera i allvarliga påföljder. Straffskalan löper från böter upp till två års fängelse.
Studenter ska enligt lag inte tilldelas uppgifter i undervisningen som hade krävt tillstånd om de hade varit forskning. Ansvaret för att säkerställa att riktlinjerna efterföljs ligger hos lärosätena och de respektive utbildningsprogrammen.
– Det lever vi inte upp till inom alla discipliner, säger Mats Johansson.
Devin Baaring efterfrågar mer, tydligare och tidigare stöd från universitetet.
– Det jag hade önskat allra mest hade varit att man fick information om att det kan behövas en etikprövning tidigare så att man kan ta det i beaktning när man väljer uppsatsarbete – det kom väldigt överraskande.
Mats Johansson har två huvudsakliga tips till studenter som oroar sig för att de balanserar på gränsen till vad som behöver etikprövas:
– Det ena är att inte göra sådant som hade varit tillståndspliktigt om det hade varit forskning. Det andra är att inte bli en tidig forskare: om man har forskarambitioner och siktar på att publicera sina resultat bör man noga fundera över ifall man behöver tillstånd.
– Det är viktigt att man som student söker stöd hos handledare och kursansvariga.
Sara Thomasdotter Berggren vid Etikprövningsmyndigheten understryker i ett mejl till Lundagård att det är lärosätet som ansvarar för att säkerställa att forskning inte bedrivs i strid med etikprövningslagen.
”En student som har följt lärosätets och handledarens anvisningar, råd och rekommendationer och själv försökt sätta sig in i vad som gäller kan knappast riskera att drabbas av straffrättsliga åtgärder eller sanktioner”, skriver Sara Thomasdotter.
