I sin nya biografi vill Henrik Arnstad för första gången teckna ett porträtt av socialdemokraten Ernst Wigforss. Lundagårds Olof Bärtås är inte imponerad.
I inledningen till sin biografi om Ernst Wigforss – Socialdemokraternas legendariska ideolog – beskriver journalisten Henrik Arnstad utmaningen som han stått inför. Wigforss egna memoarer, trebandsverket Minnen som kom ut omkring 1950, har legat till grund för det ”märkliga faktum att ingen ordentlig politisk biografi skrivits om Wigforss tidigare”, skriver Arnstad.
Just på grund av Wigforss egen etablerade historia om sitt liv, har få vågat, eller kunnat, bemöta den. Att försöka återberätta eller komplettera en sådan historia har ansetts ett alltför ansvarstyngande uppdrag.
Wigforss öde är inte ensamt; bland de mest tongivande rösterna i svensk modern historia – Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz och fram tills alldeles nyligen Tage Erlander – har av samma anledning fallit mellan historikernas pennor.
Men här ser Arnstad sitt syfte med sin nyutkomna biografi Ernst Wigforss: Den förbannade optimisten.
Ernst Wigforss föddes 1881 i Halmstad. Han utmärkte sig i skolan och flyttade snart till Lund, där han kom i kontakt med den begynnande socialismen. Arnstad skildrar studentlivet från kokplattor i studentvrår till det att Wigforss flyttade in på Thomanders (på det tiden var boendet inte uteslutande något för Lundaspexare), och fick sitt politiska uppvaknande genom studentföreningen DYG (”Den yngre gubben”, stod det för). Han utmärkte sig i studierna, började författa sina egna första politiska skrifter och blev alltmer indragen i Socialdemokratin omkring åren vid demokratins genombrott.
Väl så här, säg 100 sidor in, börjar jag undra: varför hänvisar Arnstad nästan enbart till Wigforss Minnen för biografiska uppgifter? Det är som om att utmaningen som han inledningsvis identifierat inte tas på allvar. Vid räknandet av fotnoterna i första kapitlet upptar de omkring 70 av kapitlets 180 noter referenser till Minnen.
Det kanske blir bättre, tänker jag. Ibland är det magert med källor.
Men nej. Senare delar blir bara marginellt bättre.
Med hjälp av ett par standardverk i socialdemokratins historia väver Arnstad samman Wigforss politikerliv med en bred europeisk historia. 1932 var ett ödesår för socialdemokratin, och Wigforss var en portalgestalt för utformningen för en expansiv ekonomisk politik när konjunktursvängningarna kom, och på sätt och vis föregrep han den keynesianska modellen som senare skulle bli praxis.
Arnstad gör rappa genomgångar över allt från fascismens framväxt i Europa och hur den svenska socialdemokratin effektiv vek undan från den. Stor vikt läggs vid Wigforss-antinazisten, och särskilt i dessa kapitel skiner Arnstads egen vänsterpolitiska slagsida fram.
Hans egna åsikter åsido – det är inte det största problemet. Biografins problem är att alla de spår som Arnstad samtidigt försöker skriva. Wigforss liv är i sig en utmaning, och försöket att väva honom samman med helheten – det blir ett övermäktigande uppdrag för Arnstad. Han lyckas helt enkelt inte med att syntetisera händelserna och väva fram en helhet. Resultatet blir inget annat än spretigt.
Aldrig lyckas Arnstad heller dra upp sin gräns mot Minnen. Aldrig finner han en metod för att söka bortom Wigforss redan etablerade historien om sig själv. Detta, parat med alla hyllande adjektiv och superlativ – en aldrig bra metod för att skapa levande porträtt – resulterar i ett grunt porträtt.
”Det är tråkigt att skriva idolporträtt”, skriver Arnstad i sin inledning. Det är helt sant – och det är just därför Arnstads biografi blir en något tråkig bok men som hade stor potential.
Då kan du hellre läsa vad Wigforss själv skrev.
