Den sista veckan i april (26-30e) gick festivalen Intonal av stapeln runtom i Malmö. Lundagårds Isak Aho Nyman sammanfattar en festival som hittar guldkornen i den experimentella sanden.
Sedan 2015 har festivalen Intonal årligen flyttat in i Malmö (med undantag för 2020 då festivalen fick ta paus på grund av COVID-19). I år fanns scener på Malmö Konstmuseum, St. Johanneskyrkan, ett flertal gallerier och på huvudlokalen Inkonst. Intonal är på det sättet en stadsfestival i ordets sanna bemärkelse, scenerna och framträdandena tar plats mitt i stadsmiljön och relaterar hela tiden till Malmö som stad.
Foto: Isak Aho Nyman
I sina egna ord kallar sig Intonal för ”a festival for experimental minds”, vilket fungerar i dubbel bemärkelse. Dels som en besvärjelse för vilken typ av personer man vill ska dyka upp som publik, dels som en beskrivning av vilka som framträder. Det är inte bara musik, utan också dans, scenkonst och visuell konst som delar på Intonals scener. Samtidigt ska ingen låta sig luras att Intonal är något annat än en musikfestival extra allt: fokus ligger hela tiden på de gränsöverskridande musiker som bokats.
Bokningarna spänner över ett brett fält med allt från new-age till techno till ambient representerat. De nischade och udda genrenamnen är indikativa för festivalen i stort: de flesta av bokningarna är oerhört små och nischade projekt som gjort sig ett namn genom att specialisera sig på någon liten detalj som ingen annan riktigt tar i.
De två bokningarna till St. Johanneskyrkan på torsdagen är båda slagverkare. Trumslagaren Valentina Magaletti som blandar vibrafon och komplexa jazzrytmer med förinspelat material på band och new-age/ambient-artisten Laraaji som med hjälp av en mängd effekter får fram fascinerande ljud och klanger ur cittra, gongar och kalimba. I kyrkan blir de båda hypnotiskt indragande, även om det musikaliska uttrycket skiljer sig kraftigt de två musikerna emellan.
På lördagkvällen spelade exempelvis tiomannabandet Nist-Nah ensemble i Inkonsts Black Box. Med sig hade de gamelan, ett javanesiskt instrument som för ett västerländskt öga mest liknar en xylofon. Kombinerat med mer traditionella västerländska trummor spelar Nist-Nah musik som visar på den nära relation som västerländsk experimentell musik har till sydostasiatisk traditionsmusik.
Foto: Isak Aho Nyman
När Rian Treanor senare under lördagen spelar i Black Boxen är hela rummet fyllt av blå rök. Genom röken syns hur en dansare rör sig som besatt. Med lampor fästa på händer, armar och ben jämrar han högljutt in i en mikrofon medans ett stroboskop slår stenhårt bakom honom. Under tiden spelas arytmisk techno på så hög volym att det känns som att varje cell i vibrerar i takt med basen. Det är konst som känns farlig på det rent fysiska planet.
Intonal är inte för alla. Det finns inga bokningar som garanterat kommer dra en stor publik, det finns egentligen inte någon självklar headliner. Samtidigt är det festivalens styrka. Lineupen är utspridd, mångfaldig och likställd. Det känns som att man i bokningsarbetet försökt hitta artister där ingen är rätt för alla men att alla är rätt för någon. När det kommer till experimentell- och konstmusik är det inte det lättaste, men även i år lyckas Intonal hitta balansen.
