Som en årstid nalkas den, sakta och omärkbart fram tills den helt plötsligt är på allas läppar. Lundagårds kulturkrönikör Jonathan Juhlin om vad vi bör vara rädda för hos AI.
På flykt undan valborgsyran i Lund har jag och min flickvän åkt ner på kontinenten, färden har gått till Milano för att hälsa på vänner som gör sin praktik där nere. Vi passar på att besöka ett konstmuseum.
Jag fastnar där framför ett verk av mästaren Tintoretto. Målningen illustrerar upptäckandet av Sankt Markus kropp i vad som liknar en kyrka. Kompositionen är aningen kaotisk, människorna på bilden har lätt teatraliska uttryck och en gestalt tycks vara död. Bakom den döda gestalten framträder en spöklik människa som ser ut att sörja.
Jag stirrar på ett parti där två personer lutar sig ner i vad som ser ut som en krypta, eller källare. Målningens ljus faller på ett intrikat vis. För om främre delen av bilden får sitt ljus från sidan, av vad som kan antas vara ett kyrkfönster. Så får den bakre delen sitt ljus ur vad som ser ut att vara själva hålet i marken, där personerna lutar sig neråt. Men så ser jag noggrannare in i målningen att människorna vid hålet själva håller i ljusstakar.
Spola fram tiden en vecka och jag avbryts i mitt uppsatsskrivande av hur någon i närheten diskuterar det som är på så många andras läppar under senaste halvåret: AI. AI:s framfart verkar ske på samma vis som året byter årstid, stegvis utan att det sker någon större reflektion under gången.
Någon berättar om hur hen använt sig av ChatGPT i sitt arbete. Det är en rolig kuriositet när jag hör det då. Vidare går det och sen hör jag under en lunchrast hur någon prövat att ställa frågor till chatroboten och fått lustiga svar. Små skratt sprider sig i sällskapet och ingen har vare sig förståelse eller ork att ställa några följdfrågor. Det som stannar kvar i mig efter alla intryck är en känsla av obehag.
Liksom Olof Bärtås skrev i sin krönika så tror inte jag att vi snart kommer ha terminators som vandrar runt på våra gator. Det farliga hos AI rör sig på ett annat plan än sitt eget. För är det något de senaste åren påvisat är det hur samhället kan vara sårbart inför stresstester.
Stora delar av samhället är idag beroende av att vi nyttjar digitala verktyg i vårt arbete. Om AI snart kommer kunna ersätta oss inom många branscher, ja då är det kanske läge att stanna upp och fundera på vad vi ska ha AI till.
Det är i ljuset av frågan som jag i efterhand inser jag varför partiet med källaren i Tintorettos målning är intressant. Det skulle absolut kunna handla om människans eviga strävan efter att utforska det okända. Men det kan också handla om hur ljuset kommer ur de mörka rummen om vi själva tillför det.
För när det kommer till AI:s framtid så är det min övertygelse att det farliga ligger i hur nära vi tänker föra ljusstumparna mot det mörka rummet. AI kan få oss att upptäcka att det farliga hela tiden låg inom oss själva.
