Kalle Lind med gäster bjöd på en hjärtevärmande nostalgisk poddshow framför en, vad kvällen löpte, allt mer entusiastisk Lundapublik. Lundagårds Tomas Ström har sett Snedtänkt med Kalle Lind & Co på Lunds Stadsteater.
Foto: Sara Berntsson
Det är fullsatt på Lunds Stadsteater när Kalle Lind gör liveföreställning av sin podd Snedtänkt, som handlar om det inga andra poddar handlar om. Beskrivningen är Kalle Linds egen, och den är också träffande. Vad både podden och denna föreställning bygger på är raka motsatsen till igenkänningshumor. Av alla de namn som nämns under kvällen känns ett eller ett par igen. Och det nämns många namn.
Formatet för föreställningen liknar poddens: ett ämne, en gäst, fast här är ämnena och gästerna flera. Det börjar dock lite rörigt. Tydligen är det fel bilder i projektorn, och för en stund står Kalle Lind där och undrar hur det här egentligen ska gå. Han bestämmer sig för att ta in första gästen och sedan rusa ut under ett mellannummer och rätta till bilderna.
Det är Maria Maunsbach som är först ut. Hon berättar om sångaren och artisten Östen Warnerbrings relation till Fritiof Nilsson Piraten. Initialt trevar samtalet en aning, kanske påverkat av den förvirrande inledningen. Publiken är också lite ljum i sin respons, men när de läser upp en sångtext som Warnerbring författat om Piratens avföringsprov dånar skrattsalvorna och showen lättar.
Efter 18 minuter ringer Kalle Linds äggklocka och det är dags för nästa gäst och ämne. Denna första del går väldigt fort, särskilt med tanke på att nästa gäst stannar kvar på scen under showens resterande 90 minuter.
Det är estradören Stefan Jansson som nu äntrar scenen. Han avhandlar svenska revy-gubbar och gummor. Det strösslas med anekdoter, sånger och rena faktagenomgångar av till exempel vilket år det egentligen var som Cilla Ingvar framförde sin fjärde revy på Lillan i Norrköping, var det 1956 eller 1957? Det är lätt att börja fundera över varför sådana detaljer över huvud taget diskuteras, inför en betalande publik dessutom. Är detta verkligen underhållning?
Foto: Sara Berntsson
Ja, det är nog faktiskt det. Kanske är det främst Lind och hans gästers självironiska hållning som räddar upp och överbryggar avståndet till de mer eller mindre obskyra ämnen som tas upp. Den distans som de har till sig själva öppnar upp det lillgamla pojkrum som Snedtänkt-universat någonstans utgör, och välkomnar in även mer ovana besökare.
Medelåldern i publiken är dock ganska hög och många av de lite äldre besökarna nickar kännande under resonemangen om Karl Gerhards förehavanden och nynnar med i gamla kupletter och sånger. Obskyrt för vissa, inte för alla, alltså.
Bäst är sångnumrena. Här ska främst jazzsångerskan Mimi Terris nämnas, som briljerar med alster såsom “Jo, pytt om mornarna”. Men även Stefan Jansson, estradör som han är, stämmer flera gånger upp i sång som muntrar upp. Bland annat om när Erik XIV skulle obduceras för att utröna hur det egentligen var med den där förgiftade ärtsoppan.
Det märks att Lind har det bra där uppe på scen. Vid ett tillfälle faller han nästan i gråt av skratt åt en av sina gästers utläggningar, och konstaterar lyckligt men också förbryllat gentemot publiken: ”Jag får betalt för det här!”. Och när de på scenen njuter gör åskådarna också det. Allting avslutas med allsång där publiken faktiskt vaggar fram och tillbaka med händerna om varandras axlar. Det är en känsla av att ha blivit väl omhändertagen som sitter kvar efteråt.
