Martin Hederos (som bland annat skrivit soundtracket till Tunna Blå Linjen tillsammans med Irya Gmeyner) startade “Hederosgruppen” år 2018. Gruppen avslutade sin vårturné på Mejeriet i Lund den här helgen, bara dagar efter de fått en grammis för sin senaste skiva "Ståplats".
”Hederosgruppens” består av fem nästintill lika kända namn inom Sveriges jazzscen. Ofta kan för många kockar vara en negativ sak – hur ska dessa fem unikum kunna samarbeta ihop en välsmakande soppa? Men Hederosgruppen har lyckats göra detta till deras styrka. Det är vismusik och pop som glider in i samba – men alltid en fot kvar i jazzen, och utan att bli för spretigt. Deras musik är lika färggrann och spännande som trumpetaren Emil Strandbergs byxor: gula haremsbyxor med röda fiskar.
Men musiken bjuder också på det vanliga. Den bredbenta trumpetaren; saxofonisten med sedvanlig knäböjsdans; trummisen som svävar fem centimeter över trumpallen; den juckande och headbangande pianisten; den böjda basisten. Allt inramat med Jazz-ansiktet: Grimasen som står på den fina gränsen mellan njutning och aggression.
De river av låtarna ibland så kort och koncist att man skulle kunna tro att de vill hem. Tillsammans med den mångfacetterade musiken hade jag velat att de tog sin tid – dra ut på musiken, låt låtarna gå in i varandra, och berätta om dem. Beskriv de obegripliga titlarna där ord bara känns som ett nödvändigt ont. Till slut förvånas Hederos själv över att de tagit sig igenom tio låtar på så kort tid, och lovar att de ska spela längre solon. Vilket inte publiken har något emot.
Vissa låtar sticker ut. Låten “84” målar en bild av en osäker tryckare klockan 02:05. Det är som små rosetter av pianot som binder ihop låten tillsammans med den tuggande basen. Det är en tassande gammal kärlek som försöker på nytt. Även “Allt bra?” får mig att vilja be personerna bredvid mig att hålla om mig, och samtidigt hålla käften. Det är innerligt och vackert.
Hederosgruppen blir inropade två gånger och Hederos förklarar att de ju inte kommer att spela ihop på flera månader, så de passar på att spela en godnattvisa. Här skulle man kunna påpeka att de kanske borde slutat på topp (det är en konst i sig), för jag hinner zona ut och tänka på vad gästen nedanför mig egentligen fipplar med (ett kvitto). Men alldeles i slutet av den sista låten är det ändå så vackert att allting känns helt rätt.
Så vad ska man säga? Det var vad jag hade förväntat mig, men ibland är vad man förväntat sig jävligt bra.
