Kir-kladd, spontanrejv och brist på växlar. Tandemstafetten gick av stapeln i helgen och Lundagårds krönikör Sebastian Kaspár har precis lyckats samla sina tankar om spektaklet.
Jag är en av de fossiler som medverkade under förra Tandemstafetten. Därför hade jag blandade förväntningar inför årets upplaga. Visst hade jag extremt roligt sist? Jo, det hade jag nog. Men 2019 var länge sedan, och minnet efter Tandem tenderar att tyna av förklarliga anledningar. Visst slog jag även personligt rekord i illamående sist? Det känns bekant. Men minnet är kort.
Fredag eftermiddag. Bussarna lämnar Lund för Göteborg, skådeplatsen för stafettens startskott. Vanligtvis utgår starten från Götaplatsen. På den tighta ytan runt statyn smälter lundensarna samman i ett virrvarr av vimplar och röj. Men i år lämnades Poseidon i fred. Tack vare Göteborgsvarvet förvisades vi istället till ett stort naturområde under Älvsborgsbron. På den väldiga ytan umgicks tandemlagen i separata kluster. Sammansmältningen uteblev. Nåväl. Startskottet gick i solnedgången. Mitt lag låg först de första hundra meterna. Det skulle bli sista gången vi ledde en etapp. Vår cykel var den enda utan växlar.
Fredag kväll. Nu drar drickandet igång på riktigt. Det börjar redan bli kvavt på bussen. Ibland skymtar man cyklisterna genom de igenimmade fönstren. Då och då bankar någon på rutan för att fånga deras uppmärksamhet. Någon börjar halsa kir. Allt blir klibbigt illa kvickt. Aldrig mera päroncider. Högtalarna räcker inte till. En placeras längst bak, en längst fram. De som sitter i bussens mitt bjuds på en blandning av buller och bång från bägge håll. Vi dansar i takt med färdens krängande gång.
Fredag natt. Kisspaus vid foten av en väderkvarn. En viss nation har, trots förbud mot utomhusmusik, kånkat ut en högtalare. Fröken Snusk besjunger det halländska slättlandskapet. Vi gör dem sällskap. Andra följer efter. Snart är spontanrejvet ett faktum. Det börjar likna Götaplatsen 2019.
Fredag natt (sent). Disco i Varberg. Vid fästningens vägg står scenen riggad. Röken och neonljusen imponerar. Som slaget i Lützen fast med lasersvärd. DJ:n spelar hardstyle. Kollektiv eufori.
Lördag morgon. Frukost i Båstad. Äntligen syre. Många har festat oavbrutet. Ingen har vågat fråga om sänkt volym, trots att flera försökt sova. Bussen är ett bombnedslag. Red Bull, bärs och Ahlgrens bilar täcker bussens golv. Hallandsåsen, den tyngsta etappen, går av stapeln. Vår busschaufför kör in i en bil som står parkerad. “Det går på försäkringen”.
Lördag eftermiddag. Målgång i Lundagård. Jag har precis cyklat. Vaderna värker, men det är befriande att komma av bussen. Mina medresenärer har spelat samma soundcloudremix cirka 40 gånger. Kan man amputera öron? Äntligen är det över. Lundagård välkomnar oss med sin grönska. Den sista cykelduon rullar över mållinjen. Vanligtvis brukar man bada i fontänen vid det här laget. Det är tydligen inte tillåtet i år. Priserna delas ut. Vi vann ingenting. “Vi hade ju inga växlar på cykeln”. Att få somna i duschen är pris nog.
Tandem är något alla borde göra minst en gång. Eller nej. Det är något alla borde göra EN gång. Men minnet är som bekant kort. Vi ses igen 2024.
