Vår generation upplever nu sin första riktiga kris. Har vi förlorat greppet om hur bra vi har haft det och framförallt vad bra mat är, undrar Lundagårds Andreas Siotis.
När jag var liten brukade mormor göra räksoppa på en tub räkost. Hon klämde ur innehållet i en kastrull och lät det koka på spisen. Sedan rev hon morötter fint och blandade i. Klart!
Jag minns det som det godaste jag hade ätit. Denna gastronomiska upplevelse väcker minnen likt en Madeleinekaka doppad i en kopp lindblomsté. Mormor levde på en knapp pension och från uppväxten i en högborgerlig förort till Paris tvingades hon fly sitt moderland till ett annat. Hon hamnade på Bjärehalvön – idag en tillflyktsort för burgna stockholmare, då mest magra åkrar och karga landskap. Där levde hon och hennes mor på allmosor från fiskare och fickpengar från rika morbröder. Under de hårda krigsvintrarna var isen så tjock att man kunde gå över till Danmark, berättades det.
Men det serverades inte alltid mat på tub. På mormors födelsedagar bjöd hon oss alltid på krabba. Jag blev snabbt varse om att det var baluns med kräftknivar och fina bestick och till detta serverades en svampstuvning i snäckskal. Kanske ville hon återknyta till sin ursprungliga privilegierade bakgrund och en känsla av raffinemang. Det var kutym att man inte gav henne presenter, utan det fick man av henne. När hon och morfar var gifta och hade fått lön inhandlades det regelrätt en höna till middagen, en så kallad ”löne-höna”. Efterkrigstiden innebar hög tillväxt. Industrin gick på löpande band och plasten uppfanns, då fanns det hushållsapparater för alla möjliga bekvämligheter och bostäderna svällde i takt. Svenskarna började äga fler och fler saker. Men man glömde inte riktigt bort krigsåren.
Hanna Hellquist har rätt i att vi tar maten för givet, men frågan är huruvida svensken kan vänja av sig sin kostsamma livsstil.
Under 1950-talet la svensken nästan 40 procent av sina inkomster på livsmedel. Idag lägger vi endast 15 procent. Har vi levt över våra resurser? Man kan svara både ja och nej. Detta då det är dyrt att vara fattig – att köpa en stor säck ris ger bättre valuta för pengarna än en liten, men vad gör det om man ändå bara har råd med den lilla? I krönikan Är det inte något fel när maten har varit så billig? påtalar Hanna Hellquist att varje svensk slänger 88 kilo mat per år. Hellquist har rätt i att vi tar maten för givet, men frågan är huruvida svensken kan vänja av sig sin kostsamma livsstil. Nå, får det lov att vara majrova eller avokado på mackan?
Mat har i alla tider varit i fokus. 1917 barrikaderade folket på Södermalm gatorna och protesterade mot den utbredda svälten under de ryska vindarna från revolutionens bolsjeviker. Samtidigt som det odlades kål i rabatterna på Karlaplan var Potatisrevolutionen ett faktum. Dock har det hänt en hel del med Sverige sedan dess. Andreas Cervenka är ekonomireporter och har skrivit boken Girig-Sverige – så blev folkhemmet ett paradis för de superrika. Och visst är folkhemmet ett minne blott. Andreas Cervenka förklarar att lågkonjunkturen i princip alltid föregås av kris, exempelvis Rysslands invasion av Ukraina.
Samtidigt som krisen slår till är ett fåtal svenskar rikare än någonsin. I dag räknar vi in 526 stycken miljardärer i Sverige, till skillnad från 1996 då det bara fanns 29. Sverige har nu flest miljardärer i hela världen. En av dessa är iZettle-grundaren och friherren Jacob De Geer. När jag och pojkvännen tittade på kioskvältaren Draknästet – Vad hände sen? blev De Geer rådfrågad om hur en entreprenör tar ut lön medan de satsar på sitt bolag. Han svarar blaséartat: ”Fiskpinnar i brödrosten har väl alltid funkat”. Min pojkvän stämmer in: ”Man borde testa det någon dag”.
Kan vi räkna med att vi alltid kommer att ha allt? Redan under förskolan ställde våra fröknar den påtagligt filosofiska frågan: vad skulle hända om allt vatten i världen tog slut? Jag minns inte om det var jag eller en dagiskompis som svarade: Då kan man dricka mjölk i stället. Som ni kanske förstår är ingen av oss idag nominerad till Nobelpriset. Hur kommer det sig att människor började baka bröd både under pandemin liksom nu under stryptaget på spannmålsexporten från Ukraina? Kanske är det enda vi behöver vatten och bröd. Och en och annan tub räkost.
