En spelning som osade snus och starköl

När David Ritschard kom till Malmö charmade han ett fullproppat Kulturbolaget med Stockholmsromantik, skönsång och proggig country.

Alla undrade hur det skulle gå för David Ritschard. Redan runt släppet av det som kom att bli hans genombrottsalbum, ”Blåbärskungen”, sade countrysångaren från Stockholm att han kände sig sliten. Han hade ett intensivt år med inspelningar, albumsläpp och turnéer och när han var i USA för att spela in ”Jills Veranda” förra hösten bröt han ihop av utmattning. Programmet sändes trots allt, och när artisten satt i en studio i Nashville och med en sprucken röst bad om att få spela trots uppenbar ohälsa fick jag ont i hjärtat. ”Låt mig bara spela, det är det enda jag kan göra”, bönföll han sin manager. 

Det är en vårig lördagskväll i Malmö, knappt två månader efter Jills veranda-avsnittet släppts. Utanför KB (Kulturbolaget) ringlar kön lång. När det gått 45 minuter efter utsatt spelningstid och David Ritschard fortfarande inte infunnit sig blir jag lite orolig. Hur mår han? Tillslut kliver han upp, med ett stort leende och iklädd en Adidas-tracksuit, till publikens dundrande jubel. 

En annan sak oroar mig. Hur ska publiken möta David Ritschards konsekventa Stockholms- och Bajenromantik här i MFF:s Malmö? Oron är obefogad, visar det sig, och jag tillåter mig bli lite sentimental när bandet börjar med att riva av en tolkning av Hoola Bandoolas ”Huddinge Huddinge” och David Ritschard flashar sin Bajentatuering på bröstet till publikens förnöjelse. 

”Den här låten är lite… regional”, säger artisten några gånger, det är charmen. Låten ”Frågar åt en vän”, om att köpa knark i söderförort entusiasmerar.

David Ritschard har en vacker, lite sprucken stämma, med en för countrygenren perfekt dos skörhet. Det råder stundtals förvirring när artisten vid några tillfällen går av scen. Då backar det proffsiga bandet upp: Peter Strömquist på elgitarr, Mira Ray på sång och akustiskt gitarr, Fabian Ris Lundblad på trummor, Nicke Widén på pedal steel, Gustav Holmqvist på bas och inte minst David Richards fru och den eminenta violinisten Agnes ”Nalle” Odén.

David Ritschard adresserar själv utmattningsproblematiken med att säga att det är “illvilliga rykten från borgarklassen”, när han säger så är det med både humor, allvar och mycket självdistans. Han har kanske lärt sig sina gränser, och behöver ibland gå av scenen för att vila. Det känns inte nonchalant, bara sympatiskt.

 Spelningen är annars explosiv och rolig och lokalen vibrerar. David Ritschard känns, i brist på bättre ord, genuin med sitt säregna kroppsspråk, starka scennärvaro och förtroliga mellansnack. Det är en spelning där vad som helst kan hända: bland annat plockas en ung kille ur publiken upp och får köra ett skickligt elgitarrsolo (undrar om han fick ligga efter det). Publiken är rivig och lokalen luktar snus och starköl, vid ett tillfälle välter någon sitt ölglas halvt på mig men jag blir knappt sur för det är en sådan vibe. 

Nu ska jag inte jämföra Beyoncé och David Ritschard, men jag slås av absurditeten i att gå på en tre och en halv timmes lång arenaspelning där allt är minutiöst planerat och uppstyrt – när man kan gå på en konsert som sprudlar av lustfylld spontanitet och liv som denna.