Att Lunds campus är uppdelat är en sorglig klyscha. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Gustav Ohlén om segregationen mellan teknologer och resten av universitetet.
Människan verkar inte kunna hålla sig borta från segregation, och det är sorgligt. Inte ens vi studenter klarar av det.
Att Lund, som är fullt av progressiva ungdomar, är en förvriden reflektion av det svenska segregationssamhället är oväntat. Jag menar inte lättvindig konkurrens mellan nationerna, kårerna eller bostadsområdena. Utan systematisk uppdelning utifrån vilka yrken vi kommer ha om cirka fem år. Det är klyschigt att raljera om relationen mellan LTH och resten av LU. Men klichéer hittas där ingenting sker.
Jag har under mitt första år lärt känna många som pluggar data, maskin, nanoteknik, etcetera. Redan innan min flytt till Ulrikedal visste jag att LTH och resten av LU håller sig till varsin ringhörna. Men att det skulle vara så illa som det faktiskt är hade jag inte förväntat mig.
En nära vän på LTH berättade tidigt att de har ett eget campus, egen rektor, har egna nollningstraditioner och sånger. Utifrån egna erfarenheter på pubkvällar med nämnda väns vänner har jag också förstått att de har ett eget språk som ingen humaniorastudent förstår sig på, och att i princip alla bor på Delphi. När min vän frågade var Paradiset låg, blev jag mörkrädd.
Själva universitetet går på samma spår. Jag kan förstå att administrationen blir enklare om man delar upp LU och LTH. Men varför måste till och med vårt campus vara lika uppdelat som Väst- och Östberlin?
Att Teknologkåren inte är en del av Studentlund är ett annat exempel på den strukturella segregationen. Lunds institutioner verkar vara lika fåfänga som gemene man. Lika barn leker bäst, så de låser in oss i varsin cell. Så svårt ska det inte vara att ha gemensamma fester eller arbetsmarknadsmässor.
Egentligen förstår jag mig inte på programmen där uppe på kullen. Ska jag vara ärlig verkar det vara fruktansvärt tråkigt att sitta med världens längsta mattebok. Det är väl tur att baken är delad. Däremot avundas jag dem hur fruktansvärt kul de verkar ha.
När humaniorastudenterna stroppar runt i AF-borgen, hoppar LTH-studenterna i uppblåsbara borgar. När humaniorastudenterna envisas med jeans, lutar sig LTH-studenterna tillbaka i fladdriga trekvartsshorts med fickorna på utsidan (året om). Skönt och praktiskt. Dock ska vi inte sticka under stolen med att när LTH-studenterna till slut släpas ut från kammaren av sektionerna, har resten av oss redan ett socialt kapital.
Det sägs att det är vi som är samhällets framtid, ändå skyggar vi för varandra som två hemlösa katter. ”Hummarna” klarar inte av insikten att LTH har roligare nollning och en bättre ekonomisk framtid. Likaså att humaniora är roligare på fest, och kommer ha jobb som faktiskt är intressanta. Tyvärr får vi den klyschiga uppdelningen ”nerds and jocks”, när vi egentligen alla är nördar på Sveriges finaste universitet.
Det är sorgligt, men det är väl så människan fungerar.
