607 minuter. Så lång är filmatiseringen av Stephenie Meyers epos "Twilight". Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg har sett varenda minut, och vet att du också behöver det.
Det finns ett fåtal kulturella verk vars avtryck är så stort att de kommit att definiera sin samtid. Homeros Iliaden. Dantes Den gudomliga komedin. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Det tidiga tvåtusentalets självklara motsvarighet: Twilight.
När mina korridorkamrater fick reda på att jag inte hade sett filmerna blev det obligatorisk kulturskola. Fem filmer senare är jag både road och skärrad.
De flesta av mina korridorkamrater genomgick en manisk Twilight-fas under mellanstadiet och under filmernas gång reciterar dem replikerna i kör som vore det ett religiöst mantra. Själv vet jag inte mycket mer om Twilight annat än att filmerna utgör slagfältet för vår generations stora romantiska batalj – Edward versus Jacob.
Särskilt romantisk är bataljen dock inte. Jacob tvingar sig på Bella utan samtycke och Edward bekänner att han haft impulser att döda henne och att han brukar spionera på henne när hon sover.
En del kanske tycker att sexuella trakasserier, mordiska ingivelser och hemfridsbrott är röda flaggor. Det tycker inte Bella. (Han lät bli att slita upp min strupe och dricka mitt blod trots att han ville – alltså han är såååå omtänksam!)
Bella går med på att gifta sig med Edward i utbyte mot att han ska bita henne och förvandla henne till en vampyr. Under smekmånaden upptäcker Bella att hon är gravid. Bellas hälsotillstånd försämras drastiskt och Edwards pappa, som arbetar som läkare, konstaterar att Bella kommer att dö om fostret inte avlägsnas. ”It’s not a fetus, it’s a baby!”, invänder Edwards syster. Bella håller med.
Jag får veta av mina mer Twilight-bevandrade korridorkamrater att Stephenie Meyer – gärningspersonen skyldig till berättelsens tillblivelse – är troende mormon.
Det förklarar en hel del.
Twilight är den typen av film som får en att undra om skådespelarna inte får läsa manus innan de tackar ja till medverkan. Ändå ser jag alla fem filmer. Alla 607 minuter.
Varför?
Därför att filmerna är roliga. De är roliga just för att de är så bedrövligt kassa. Därför att de utgör en välkommen undanflykt från allt som är intellektuellt och akademiskt och pretentiöst.
Vilket bättre sätt att komma bort från Judith Butler, regressionsanalyser och litteraturöversikter än en halvtaskig fusion av amerikanskt high-schooldrama, rumänsk mytologi och mormonsk moralfilosofi?
Så samla ihop ett gäng pluggtrötta polare och stålsätt er för en psykedelisk tripp som hade fått även den mest inbitne svampmissbrukaren att storkna, eller som Edward hade uttryckt det – ”Hold on tight spider monkey!”
