Över 45 år i akademins tjänst och 70 år i Lund. Lundagård har mött Hjördis Kristenson, 89, för ett samtal om studentlivet på 50-talet, relationer och en stad i förändring.
Jag möter 89-åriga Hjördis Kristenson, konsthistoriker med fokus på arkitektur och stadsbyggnad, vid entrén till Domkyrkoforum. Runt halsen hänger en liten kamera och händerna har ett fast grepp runt ett par gångstavar. Vi beslutar oss för att ta en promenad upp till Universitetsbiblioteket (UB) som står högt på Hjördis lista över vackra byggnader i Lund.
– Det är ett ställe som jag har tillbringat väldigt mycket tid i, säger hon om det anrika biblioteket.
Den 1 juni 1933 föddes Hjördis Kristenson i den halländska staden Falkenberg. Mamman var, som så ofta på den tiden, hemmafru. Pappan var köpman och ägare till en färg- och kemikalieaffär.
– Jag hade inga syskon. Och då är man väldigt angelägen om att ha vänner, berättar hon.
Just den sista punkten kommer jag under vår promenad att bli mycket varse om. På den korta sträckan mellan Domkyrkoforum och UB hinner hon hälsa på åtminstone fem personer, trots att majoriteten av dem vi passerar är närmre min egen ålder.
Kungshuset ska bli administrativ byggnad.
Foto: Alexandra Roslund
De många stoppen för att hälsa på bekanta kombineras med att Hjördis pedagogiskt ritar upp kartor med hjälp av sina stavar och engagerat berättar om stadens arkitektur och utveckling. När vi är på väg att passera Kungshuset stannar hon upp och beklagar sig över dess ombyggnation.
– Ursprungligen var tanken den att det här skulle bli ett universitetshistoriskt museum. I stället blir det kontorslokaler åt delar av universitetets förvaltning.
Även Universitetshuset gör henne sorgsen. När hon själv var student hade hon både föreläsningar och seminarier i byggnaden men nu, när huset inte används i det syftet längre, känner hon att det har förlorat sin funktion.
– Det är ju väldigt sorgligt. Många menar ju att denna del av Lund kommer att dö som universitetsmiljö, säger hon uppgivet.
Efter närmare en timme av anekdoter och sandritningar når vi UB:s portar. Vi går ner för spiraltrappan som leder till caféet och hon berättar att det är en av få platser som ser likadan ut i dag som när hon själv var student.
– Jag fattar inte att jag är så gammal, tur att många vänner är lika gamla, konstaterar hon när vi slår oss ner och jag försynt frågar om hennes ålder.
Nuförtiden är det mer eller mindre förväntat att man ska studera vidare. Hur var det när du var ung?
– Nej, det var inte så då men jag hade hela tiden denna önskan. Ett ord som ibland används, kanske mer förr än nu, är begåvningsreserv. Med detta menas personer som inte fick tillgång till högre studier. Till dem hörde mina föräldrar, säger Hjördis och fortsätter att berätta att de båda var mycket stöttande när hon själv valde att studera vidare.
Vid Karnevalen 1954 tog jag ledigt från studierna en hel månad. Jag tänkte att ”det här måste jag jobba med”.
Hösten 1953 anlände Hjördis till Lund och hon har kallat staden för sitt hem sedan dess. Att huvudämnet skulle bli konsthistoria var en självklarhet.
– Jag hade med det hemifrån. Mina föräldrar var intresserade av konst och vi gick på utställningar så ofta tillfälle gavs, säger hon.
Hjördis ögon glöder bakom de tjocka bågarna när hon beskriver dåtidens studentliv. Hon berättar om vindslägenheten i Nöden som vintertid var så kall att hon tvingades sova med vantar. Om dansaftnar på AF och firandet av Sista April som avslutades med frukost i Stadsparkskaféet. Och självklart om karnevalerna.
– Vid Karnevalen 1954 tog jag ledigt från studierna en hel månad. Jag tänkte att ”det här måste jag jobba med,” säger hon.
Hon ville prova på allt som hade med studentlivet att göra, även fäktning, berättar hon med ett skratt.
Jag har svårt att hänga med i de många svängarna men Hjördis berättar att hon under sin tid som Lundabo åkte till Stockholm i ett år för att där utbilda sig till bibliotekarie, vilket ledde till fem år på stadsbiblioteket i Malmö. Hon återvänder till Lunds universitet då hon erbjuds en tjänst i ett forskningsprojekt på konsthistoriska institutionen. Undervisar några år i arkitekturhistoria på Arkitektskolan, LTH, skriver en licentiatavhandling och doktorerar, blir docent och får en tjänst som lektor vid sin gamla instutition. Hon har även hunnit med flera vändor för studier på brittiska Cambridge.
Beträffande privatlivet så berättar hon om ett par romanser. En ska ha lett till en förlovning med en engelsman som hon lärde känna i just Cambridge. Varför förlovningen bröts är hon inte helt tydlig med men, distansen verkar ha spelat sin roll.
– Han fick en professur på Hawaii av alla platser, berättar hon.
I slutändan blev det varken giftermål eller några barn för Hjördis del. Hon säger att hon i stället gläds åt sina vänners barn och barnbarn.
Jag tycker att du skall ta vara på allt som finns att göra vid sidan om studierna.
Efter drygt 45 år i akademins tjänst gick Hjördis slutligen i pension i slutet av 90-talet. Men än har hon inte riktigt släppt sin gamla institution.
– De som är lärare där i dag är ju mina gamla elever, säger hon.
Vid det här laget har vi suttit i nästan två timmar och försökt sammanfatta ett nära 90-årigt liv. Hjördis har berättat om picknick-klubben som hon fortfarande är med i, där komikern och Lundaikonen Hasse Alfredsson brukade sjunga True Love i acapella. Hon har talat varmt om somrar på Studentgården i Skanör som hon fortfarande är mycket förtjust i. Jag har fått förklarat för mig hur läraryrket borde få högre status och hur ungdomar i dag borde bli bättre på att skriva. Ömt har hon konstaterat att Lund är den enda stad hon kan tänka sig att bo i, trots att hon saknar havet.
Efter 70 år av lundeniska erfarenheter, har Hjördis i alla fall ett enkelt råd till dagens studenter:
– Jag tycker att du skall ta vara på allt som finns att göra vid sidan om studierna: delta i karnevaler, anmäl dig till spexen eller bli studentsångare om du kan sjunga. Spela med Bleckhornen om du äger den talangen. Sist och slutligen – varför inte fäkta?
Artikeln är ursprungligen publicerad i Lundagård nr. 4 2023.
Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod det att licentiatexamen inte finns längre. Licentiatexamen finns fortfarande men är mindre vanligt.
