I höst är det 50 år sedan två journalister blev gripna för sitt avslöjande om en hemlig svensk spionorganisation – IB. Lundagård blickar tillbaka på en historia som fick sitt crescendo i Lund.
Kvällen den 21 oktober 1973 samlades studenter utanför AF-borgen i väntan på att bli insläppta. Inne i borgen skulle Studentafton strax gå av stapeln, och inte sedan statsministern Tage Erlander hade evenemanget tilldragit så stort intresse. De inbjudna var två unga journalister: Peter Bratt och Jan Guillou.
Dagen efter, klockan sju på morgonen, skulle Bratt och Guillou bli gripna. Poliserna agerade på begäran från högsta ort.
Foto: Wikicommons
– De var ett sådant där gripande i gryningen, med stora resurser och poliser beväpnade med k-pistar som för att understryka hur skurkaktiga de misstänkta är, berättar Jan Guillou när Lundagård ringer upp.
Historien hade sin upprinnelse i ett möte knappat ett år tidigare. Hösten 1972, på restaurang Prinsen i Stockholm träffade Peter Bratt på måfå en gammal lumparkamrat, Håkan Isacsson. Isacsson var nedstämd och satt ensam vid bardisken och pimplade. Han drack inte för nöjes skull. Fast för Bratt lättade han på hjärtat.
Han berättade om den hemliga myndighet som han arbetat för, om dess verksamhet som stred mot svensk grundlag, svensk neutralitetspolitik och, inte minst, hans samvete. Bratt, som arbetade som reporter på vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront, flög i taket och vidarebefordrade uppgifterna till tidningens chefredaktör Jan Guillou. Guillou och Bratt började därefter pumpa Isacsson på information. Det som framgick i utfrågningarna var att det i Sverige fanns en för riksdagen och allmänheten okänd säkerhets- och underrättelsetjänst – Informationsbyrån (IB). I det fördolda ägnade sig IB åt åsiktsregistrering inom fackföreningsrörelsen och de svenska Vietnam- och Palestinarörelserna, illegal avlyssning, inbrott, och uppvigling. Dessutom, på tvärs mot Sveriges officiella neutralitetspolitik, spionerade IB i utlandet för Israels och USA:s räkning.
Säga vad vill om KGB, men det var i all fall en mycket känd organisation i Sovjetunionen.
Som löken på laxen var IB styrd av Socialdemokraterna. Organisationens chef, Birger Elmér, var partimedlem och endast utvalda socialdemokratiska statsråd och höga militärer kände till IB:s existens.
– Organisationen var strikt socialdemokratiskt. Socialdemokraterna uppfattade sig som de som styrde landet och det gjorde dem nonchalanta när det gällde att informera andra partier om viktiga ting, säger Jan Guillou.
Jan Guillou har tidigare, något halsbrytande, jämfört IB med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Likt KGB var IB, enligt honom, en partianknuten, halvmilitär underrättelsetjänst som ägnande sig åt både inrikes- och utrikesspionage. Han tycker liknelsen än idag håller, dock tillägger han skrattande:
– Säga vad vill om KGB, men det var i all fall en mycket känd organisation i Sovjetunionen.
Alexandra Franzén, doktor och underrättelseanalytiker vid Lund Universitet, har forskat om IB-affären. Hon berättar att många detaljer om IB:s förehavanden, särskilt när det gäller utrikesspionaget, än i dag är höljt i dunkel. Men hon framhåller att inrikesspionaget och åsiktsregistreringen av kommunister utan tvekan var sanktionerat av Socialdemokratiska politiker.
– Olof Palme och Birger Elmér spelade regelbundet tennis ihop, säger hon.
– Det var klokt av Palme för på den tiden höll man besöksloggar över dem som träffade statsministern på Regeringskansliet.
Så, i maj 1973, ett halvår efter den där blöta kvällen på Prinsen, briserade avslöjandet som en bomb rakt ner i folkhemsidyllen i två på varandra följande nummer av Folket i Bild kulturfront. Gensvaren från regeringen, statministern och det militära etablissemanget bestod – förutsägbart nog – av allsköns uppdiktade förnekanden. Allt påstods vara ett luftslott, ett stycke dålig journalistik. Även borgerligheten ryckte ut till regeringens försvar, trots att Socialdemokraterna hade hållit IB:s existens hemlig för dem. Svenska Dagbladets ledarsida skrev att det var ”ett underbart utslag av den kända svenska flatheten” att Guillou, som på den tiden bara var fransk och inte svensk medborgare, inte omedelbart utvisades.
I efterhand ser Guillou IB-affären som en produkt av den mer nya, radikala efterkrigstidsjournalistiken skrivna av unga reportrar som hade en helt annat förhållningsätt till statsmakten.
– Vi var inte trettio år fyllda och vi tillhörde en helt annan generation än den tidens journalistiska etablissemang som menade att det ingick i journalistens patriotiska skyldigheter att inte avslöja den svenska statens skurkaktigheter, säger Guillou.
– Vi i den yngre generationen ansåg att vi, oavsett vad, bara ska företräda allmänheten och läsarna.
Eftersom jag sov naken så var det ingen tanke på att hoppa ut fönstret och av glaset bli strimlad till fläskfilé.
Fast det var i och med gripandet i Lund den 22 oktober som det blev en ”affär” av det hela. Kvällen innan hade Guillou och Bratt varit på Studentafton för att föreläsa om IB-avslöjandet. Där hade de försäkrat åhörarna om att gripandet av journalister och kväsandet av tryckfrihet inte ingick i den svenska statens repressiva instrument. De hade fel.
I en liten tegelstuga i Lunds lågbebyggda kullerstensområden bakom AF-borgen, på Adelgatan, hade Guillou kvartat hos en vän över natten. I gryningen rullade ett antal piketbilar fram utanför kåken. Ut steg uniformerade poliser med k-pistar och säpoagenter. Kort därefter vaknar en bakfull Guillou av inkräktarna.
– Jag såg mansfötter komma närmare och närmare den soffa jag sov på, säger han.
– Eftersom jag sov naken så var det ingen tanke på att hoppa ut fönstret och av glaset bli strimlad till fläskfilé. Så jag kastade mig upp för att klippa till den ena, men hann på väg i språnget, till min förvåning, märka att de var två medelålders svenska män i slips, och inte israeliska agenter.
Vid samma tid anlände Bratt med nattåget till Stockholm Central. Ut ur folkvimlet stiger två anonyma män i kostym och långrock. Den ena från vänster, den andra från höger ”Du följer med här”, säger den ena. Båda blev, tillsammans med Håkan Isacsson, transporterade till Kronobergshäktet i Stockholm på Långholmen, ett primitivt 1800-talsfängelse med gallerföresedda celler där Sveriges sista avrättning ägde rum 1910.
En av IB-affärens många olösta frågor är varför Palme och de övriga i regeringen beslöt sig för att arrestera trion först ett halvår efter avslöjandet hade publicerats. I SVT-dokumentären ”IB: Hemligare än Säpo” säger Peter Bratt att de troligtvis brev gripna för att den socialdemokratiska ledningen till varje pris ville förhindra fler avslöjanden om spionaget och åsiktsregistreringen inom fackföreningsrörelsen, som de fruktade skulle leda till partisplittring. Men det förblir spekulationer.
– Jag tror inte det finns någon levande människa som egentligen vet varför, säger Alexandra Franzén till Lundagård.
Emellertid fick de ett relativt lindrigt straff. I den rättegång som följde på gripandet blev de alla dömda till cirka ett års fängelse, Guillou och Bratt för spioneri och Isacsson för medhjälp till spioneri. På kuppen blev de rikskända och statusen som en av statsmakten gripen och dömd journalist gav onekligen Bratt och Guillou en rejält skjuts i karriären.
Är det möjligt att IB-affären idag hade varit bortglömd om du och Bratt inte hade blivit gripna?
– Det tror jag, svarar Jan Guillou.
– Den borgerliga pressen har ett mycket selektivt minne. IB-avslöjandet hade varit en bortglömd historia om det inte hade varit för att den klumpiga åtgärden att få oss gripna och dömda för spioneri och betraktade som landsförrädare.
