I fascismens Italien inleder två flickor en oväntad vänskap. Men författaren skriver läsaren på näsan lite för mycket.
I den lilla italienska byn Monza år 1936 ligger trettonåriga Francesca i den fuktiga leran med en man på sin kropp. Under ett försök att våldta den unga flickan har mannen plötsligt avlidit. Hennes vän Maddalena hjälper till att avlägsna den stora kroppen och dölja liket bland buskarna. Så inleds Beatrice Salvionis debutroman Den fördömda flickan, som nu kommer i svensk översättning.
Flickorna var inte vänner ett år tidigare. Francesca är väluppfostrad och uppvuxen i en familj som mest fokuserar på Gud, traditioner och vad andra människor tycker och tänker. Men en söndag under mässan noterar Francesca en flicka i samma ålder. Hon rör sig på ett pojkaktigt sätt och har en vild glimt i ögonen. Hon går barfota, har rufsigt mörkt hår och leker med två äldre pojkar. Detta är Maddalena – ”Den fördömda”. Det ryktas i byn att hon bringar olycka och att hon varit orsaken till både sin brors och sin pappas död.
Francesca attraheras av Maddalenas frihet och upproriska natur, och Maddalena inser att Francesca kan vara till nytta för henne. Snart blir flickorna oskiljaktiga, och deras lekar blir allt farligare. Maddalena lär Francesca att leka vid floden och att stjäla från grönsaksförsäljaren på torget. Men hon lär också Francesca att förstå sin egen kropp som något levande. När Francesca får sin första mens är det Maddalena som tröstar och förklarar att det inte är något att skämmas över. Med Maddalena blir Franscesca kvinna.
Bokens övergripande tema är just detta: vad det innebär att vara en kvinna. Men också hur svårt det är att växa upp och hitta sin identitet, behovet av att få sin röst hörd i en värld som lär dig att vara tyst. Flickornas intensiva vänskap kommer att växa sig stark mitt under fascismens tidevarv i 1930-talets Italien. Det är ett patriarkalt samhälle med en stark macho-kultur. Och visst, att placera berättelsen i denna miljö gör det tydligt att resan från barn till kvinna sällan är enkel. Men detta är också romanens stora brist: den tenderar att skriva läsaren på näsan, både i dess sensmoral och i beskrivningarna. Som när Salvioni redogör för det oväder som drar över byn, och huvudkaraktären Franscesca konstaterar att ”Ja, precis så där är det i mig”.
Det är i utforskandet av de två flickornas relation som Den fördömda flickan blir riktigt intressant. Gränserna mellan det destruktiva och det utmanande tycks suddiga. Hur mycket lojalitet kan man kräva av en vän? I en tid då vi uppmuntras att bryta med ”toxic people” gör denna bok det tydligt att det sällan är så svartvitt. Och det är uppfriskande.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 4 2023.
