Hur gick fotbollen från nöje till hysteri? Det är högsäsong för allsvenskan – Lundagårds kulturkrönikör Victoria Källström ställer sig frågande till spektaklet.
Jag är på väg till matbutiken när jag hör dem. Primalskriken. ”Jaaaaaa” vrålas det. För ett ögonblick undrar jag vad som försiggår innan jag förstår. Allsvenskan har pågått i knappt två månader och Malmö FF har precis tagit sin åttonde raka seger.
Själv har jag svårt att förstå hur en lek där man springer runt i matchande funktionskläder och sparkar på en boll kan väcka så starka känslor. När jag var yngre tyckte jag ibland att det var kul att spela fotboll. Precis som det var att spela pingis eller basket. Men hur det gick från lek till mångmiljonsyrke greppar jag inte.
Dock kan jag ibland känna avundsjuka inför att så många människor hamnar i någon slags gemensam trans. Att folk (män) är så besatta av fotboll att det närmast liknar religiös tillbedjan. Det uppstår en symbios som jag står utanför. Jag känner så gott som ingenting. Visst, det är kul om det lokala fotbollslaget vinner för att folk runt omkring mig blir glada då, men inte mer än så.
I helgen försvann emellertid alla spår av avund. En match mellan AIK och Djurgården resulterade i en polisutredning under rubriken ”våldsamt upplopp.” Kränkta fotbollsfans kastade in smällare, spelare startade storbråk och läktaren började brinna – allt för att ena laget gjorde mål. Med ens var jag istället otroligt stolt över att tillhöra den lilla skaran vettiga människor som inte är sportfanatiker.
HUR kan en sport resultera i en sådan masspsykos? Vuxna människor tävlar om vem som har mest pricksäkra fötter. Slinker bollen förbi målisen kastar sig det segrande laget i vad som vi i mitt mellanstadium skulle kalla för en böghög. Åker bollen inte in i nätet blir det istället gråtfest. Det är orimligt.
Den för tillfället cancellerade lingvistikprofessorn Noam Chomsky menar förvisso att fotboll har intellektuella inslag. Fotbollsfans är ofta oerhört insatta i sporten och analyserar djupgående olika matchresultat och spelarkonstellationer. Men samtidigt har dessa personer endast ytliga kunskaper vad gäller sådant som egentligen räknas – de skulle aldrig kunna redogöra för politiska beslut eller den globala uppvärmningen.
Jag tänker inte sträcka mig så långt som att säga att om folk (återigen; män) intresserade sig för samhället lika mycket som för fotboll så hade alla världens problem varit lösta – men ett visst mått av sanning tror jag ligger i det.
