SVT:s nya dokumentär undersöker HBTQ-konservativa som ansluter sig till ett politiskt parti i strid med deras rättigheter. Lundagårds Clara Castenfelt ser en dokumentär om den komplexa relationen mellan identitet och ideologi.
– SD-bög… Det rullar inte jättebra på tungan.
Så börjar SVT:s dokumentär SD-bögar, som släpps första juni. Jag håller med. Homonationalism som koncept visar sig vara förbryllande inte bara för mig, utan även dokumentärproducenten och reportern Erik Galli. Hur kan man, som gay, ty sig till en politisk falang som är ökänd för att hata bögar?
Men det är tydligen inget nytt. Museichefen och konstvetaren Patrik Steorn berättar för Galli att många konservativa i allmänhet är bögar. Homoerotik och nationalism har ett historiskt samband – många konstnärer som försvarade nationalistiska ideal var gay.
– Man är inte impregnerad mot fascistiska idéer bara för att man är homosexuell, säger Steorn.
Dokumentären följer Erik Gallis interaktioner med homosexuella Sverigedemokrater – Europaparlamentariker Johan Nissinen och Bulletin-skribenten Luai Ahmed. Han dissikerar deras perspektiv som gay i linje med konservatismen. Särskilt frustrerad blir jag av den förstnämnda: en exceptionellt ljummen smålänning som fått det så bra att han kan kosta på sig att skita i resten av Sveriges och världens bögar. Han verkar till synes obesvärad av sitt partis bristande stöd för deras rättigheter. Han vill hellre göra roliga grejer, typ klaga på invandring.
Å andra sidan lyfter Ahmed, med sin flyktingbakgrund, fram effekterna av stark homofobi i Mellanöstern. Han menar att detta kommer att drabba homosexuella svenskar negativt om invandringen fortsätter som den är. Han försöker liksom smuggla in gay-frågan via någon hemlig taklucka så att den omärkbart landar bland Sverigedemokraternas stadgar. Den förbryllande frågan kvarstår ändå – varför stödja ett parti som i grunden saknar HBTQ-politik och kan använda homosexuella som politiska spelpjäser?
Jag berömmer den här dokumentären för att den belyser den faktiska politiska mångfalden inom HBTQ-gemenskapen. Efter att ha varit i garderoben under större delen av sitt liv, är det nog osannolikt att Nissinen skulle omfamna eller ens prioritera sin homosexualitet offentligt. Ahmed står samtidigt inför hotet om avrättning i sitt hemland på grund av sin sexualitet. Inte undrar på att han är ”arg och förbannad på Mellanöstern, islam och araber”. Nissinen tycks bortprioritera HBTQ för invandring, medan Ahmed vill stärka homosexuella rättigheter inom ramen för invandring. Samma politiska landskap, olika strategier. Intressant.
Det känns ibland som om homosexuella och kvinnor är besläktade på något vis. Identiteterna som kvinnor respektive homosexuella präglas av samhällsutmaningar, som kräver ständig kamp. Men jag inser nu att den tron har överskuggat de olika erfarenheterna och identiteterna inom HBTQ-gemenskapen. Denna oväntade vänskap [mellan homosexuella män och Sverigedemokraterna, reds.anm.] känns lite som som att vara kvinna och stödja Donald Trump, trots att han verkar föredra att ”grab them by the pussy” över något annat.
Erik Gallis SD-bögar nyanserar förutfattade meningar om hur våra individuella livserfarenheter formar våra perspektiv. Relationerna mellan personlig identitet och politiska tillhörigheter är djupa och svåra. I stunder som har personlig betydelse, såsom äktenskap, adoption eller abort, blir det avgörande att fundera över de allianser vi bildar och om de kommer att ge ett stadigt stöd när det verkligen gäller.
