I vårens sista brev till Lundagårds spånar Studentbladets Sofia Ahläng kring Finlands koppling till övriga Norden och varför hon inte har stött på särskilt många nordiska studenter.
Vad gäller Norden och Finlands plats i Norden har åtminstone jag alltid upplevt det som rätt uppenbart att vi ligger i utkanten. Geografiskt förstås, men också på andra sätt. Jag kan tänka mig att islänningar, färöingar och grönlänningar känner av samma sak. Det är ju inte utan anledning som många inte ens vet vad skillnaden på Skandinavien och Norden är. Orden uppfattas av många som synonymer, och kan väl någonstans göra det eftersom det nog ofta är Skandinavien som icke-nordiska (och i vissa fall även nordiska) människor tänker på när de föreställer sig Norden.
Så i alla fall för mig känns Finland rätt isolerat från övriga Norden. I synnerhet de delar av Finland som inte delar riksgräns med något annat nordiskt land. Jag har nog aldrig hängt med en dansk som studerat i Helsingfors. De enda nordiska utbyteseleverna jag kan komma på är de där några sverigesvenskarna jag nämnde i mitt senaste brev. Det här kan ju kännas ironiskt, i och med att jag ju faktiskt studerar nordiska språk. Det borde väl vara just här man kan träffa de här nordiska personerna? Men snarare känns det som att man skulle kunna stöta på nordiska personer precis överallt utom i just mitt ämne. I praktiken är det ju framför allt svenska man studerar på min linje, och för någon som vill studera svenska kommer Finland knappast ens upp som ett alternativ.
Specifikt i Helsingfors upplever jag att kontakten till övriga Norden inte är särskilt stor överlag. Inte heller här är det Stockholm de flesta åker till på helgsemester. Det är Tallinn. Tallinn är för Helsingfors vad Köpenhamn är för Lund, om än i mindre skala. Av naturlig anledning förstås, båten tar ju bara två timmar. (Och spriten är ju så mycket billigare.)
För mig som österbottning är det här rätt intressant. Jag är uppvuxen nära Vasa, och åtminstone för oss finlandssvenskar var alltid Umeå det självklara resmålet, trots att det bara tar ungefär en halvtimme längre att ta tåget till Helsingfors. Den mest troliga orsaken till det här är såklart språket. I Helsingfors klarar du dig inte enbart på svenska, men det gör du förstås i Umeå. Dessutom finns inte Max i Helsingfors. Så för mig har kopplingen till Norden alltid känts rätt självklar. Eller är det kopplingen till Sverige?
Faktum är att finlandssvenskar i Österbotten generellt har större koppling till Sverige än vad finlandssvenskar i södra Finland har. Många av oss tittar till exempel så gott som enbart på sverigesvensk TV och wasalinebåten ligger alltid där, redo att ta en över pölen. Men innebär koppling till Sverige också automatiskt koppling till övriga Norden? Eller är vi alla finländare lika isolerade från övriga Norden, förutom att vissa av oss använder delar av andra länder som bakgård?
Det där är nog en tanke jag får avsluta nästa läsår. Innan dess ska jag ta mig lite välförtjänt sommarlov. Student style med jobb förstås, man måste ju leva på sommaren också. Glad sommar!
