En mor är bara en mor. Men en mor kan betyda allt. Lundagårds studentlivskrönikör Elin Syuleymanova om relationen som gör livet mindre skrämmande.
När jag var barn väcktes jag av mardrömmar. Om monster och spöken. Och jag sprang in till mamma. Kröp in under täcket. Hon omslöt mina händer i hennes. ”Oroa dig inte. Det var bara en dröm”. Och hennes händer var alldeles varma. Och jag kände mig trygg. För nu kunde monster eller spöken inte komma åt mig. Det var bara jag och mamma. Då skulle inget ont hända.
Men så blev jag äldre.
När ungdomens smärtfria tid var kommen bestämde jag mig för att bli stark. För att sluta vara rädd. För under natten började världen kännas mer levande. Och jag började tycka att hon var jobbig. ”Var försiktig”. Jag sa åt henne att sluta smsa. Så hon slutade. För den ynka kvällen. Men jag vet att hon stannade uppe. Med lampan tänd. Och telefonen i handen. Och väntade på att jag skulle komma hem.
Men slutade jag vara rädd?
För jag blev 20. Vilsen i en stad med studenter och drömmar. I en stad fylld med blinkande neonljus och dunkande hjärtslag. Världen skulle bli min. Och jag skulle ju bli stark. Men när hjärtat brast visste jag att mamma väntade. Så jag grät. Över pojkar jag förälskat mig i. Över vänner som sårat mig. Över ett hjärta som kändes svagt. Och mamma skulle vara där. Tills jag kände mig trygg. Med ett tungt hjärta som torkade mina tårar. Men hon skulle inte gråta. För hon ville också vara stark.
Men kanske var hon också bara rädd?
I alla år hade jag vrålat om att bli fri från henne. Från hennes sms. Från hennes oro. ”Du kommer att förstå mig en dag”, brukade hon säga. Och jag ryckte mig loss från hennes händer. Och smällde igen dörren. Men kanske var vi båda rädda? Och behövde bara krama om varandra lite extra hårt. Och jag skulle berätta att hon inte behöver oroa sig. För jag skulle klara mig på egen hand nu. Att det inte fanns några monster och spöken. Och att inget ont skulle hända.
Och en natt skulle rädslan väcka mig igen.
En natt skulle jag vakna med kalla händer i ett hem som inte riktigt skulle kännas som hemma. Men jag skulle inte springa till henne. I stället skulle jag kliva upp. Klippa mitt hår till hennes frisyr. Ta på mig hennes tröja. Och se mig själv i spegeln. Se hennes rynkor längs mina ögon. Och förstå att du bara var en mamma. Som ville att livet skulle blomma lite mer för hennes barn. Med starkare kärlek och vackrare somrar. Och livet ut skulle jag leta efter henne. Efter hennes kärlek i människor jag möter. Leta efter hennes kryddor i maten jag äter. Och försöka plåstra om mitt hjärta som bara hon kunde.
Och när mardrömmarna skulle väcka mig skulle jag viska för mig själv. ”Jag ska inte oroa mig. Det var ju bara en dröm”. För våra hjärtan blev nog aldrig starkare. Men kanske blev de lättare? Och i den stunden skulle världen bli min. Och din. Världen skulle bli vår, mamma. Och till slut kunde inget ont hända.
