Efter två år i AF-borgens runda torn säger Lundagårds redaktörer tack och hej. Efter många år i Lund är det nu dags för andra breddgrader – Stockholm, Malmö, Klippan. Vad kommer redaktörerna att sakna med den akademiska högborgen?

Betongen

Jag har själv bott på Sparta, så jag har tolkningsföreträde; den enda bristen med det huset är att det inte är dubbelt så stort. Allt dravel om Lund som vacker medeltidsstad gör att stadens brutalistiska mästerverk glöms bort. Från Vildandens sneda trappor till Klas Anshelms amerikanska campusmiljö och Skissernas råa betongfasad… Allt borde k-märkas snarast.

Solfjädrarna

I en kurs jag gick för länge sedan skulle jag skriva om något som utmärkte Lund, och det enda jag kunde tänka på var ginkoträden. I Botaniska trädgården står Sveriges troligtvis äldsta ginko, och den har sett många av sina artfränder flytta med till stan. Överallt står dessa urtidsväxter och fäller sina solfjäderformade blad – trots att ginko egentligen är ett barrträd!

Studenthatet

Få saker är så provocerande som ett gäng frackklädda cyklister som vinglar fram genom stan och lajvar 1800-tal. Men det finns något bekvämt i den studentikosa provokationen – vad ska man störa sig på annars? Att hytta med näven åt närmsta spexaffisch är oändligt mycket mer bekvämt än att orka ta sig an samhällets riktiga problem.

Länge leve nördarna

Är det något åtta år i Lund har lärt mig så är det att alla borde ha geologer och grönbiologer i sin närhet. Efterfester med intensiva diskussioner om vilken sten som är bäst. Promenader som tar några minuter extra så fort humlorna börjar surra (visste du att Sverige har 40 olika humlearter?). Livet blir mycket vackrare när en sten är mer än ”bara” en sten.

Ett dammigt paradis

I två år har jag nu hängt i AF-borgens runda torn. Gnällt över redaktionens kyla under vintern, suckat över värmen på sommaren. Ett trasigt bord som borde varit runt. Väggar som gulnat med åren. Golv täckta av grus och mystiska fläckar. Vad jag kommer sakna denna redaktion med dess releasefester och oreda – men framför allt alla fantastiska människor som är en del av tidningen Lundagård.

Vårkänslor

Varje år kommer den. Nyförälskelsen. En plötslig och intensiv kärlek till en plats jag egentligen trott att jag sedan länge tröttnat på. När magnoliorna slår ut och luften fylls av körsbärsblom är det omöjligt att inte tycka om Lund. Om det är att jag är lättlurad och smått ytlig eller om jag är genuint förtjust är ytterst oklart.

Gångavstånd

Det tog Frodo 185 dagar att komma till Domedagsberget. Annat vore det om Sagan om ringen utspelade sig i Lund. Här tar det max 40 minuter att gå dit du ska. Kalla mig landsbygdsförstörd (ja, jag hade en mil till min närmsta förskola!) men det är en sällsynt lyx att kunna gå över hela staden i en handvändning.

Biblioteken

Frack och bal? More like: Fåtölj och bok. Och det kan du hitta på nästan alla av Lunds campus 20 bibliotek. Från Raoul Wallenberg- institutets dolda gömma upp mot sci-fi-staden Medicon Village kan du botanisera bland mänsklighetens största kunskapsbedrifter. Vi förtjänar inte överflödet. Älska det medan du är här.

Registratorerna

Varje journalists mardröm är ogenomtränglig byråkrati. LU lider till viss del av en sådan sjukdom. Undantaget är registratorerna. De jobbar stenhårt med att få ut dokumenten som Sveriges äldsta studenttidning konstant vill ha, och gör det med värme och humor. Blommor och glada emojis till er med, kära registratorer.