En fristad för festsugna

Är Parentesen verkligen så fylld av fest och stök som ryktet säger? Lundagårds Thea Sandin har tillbringat en vecka på studentboendet, i hopp om att förstå hur det egentligen står till.

Jag står med slangbellan i hand och vattenballongen ligger laddad, redo att slungas i väg. I mitt stilla sinne tänker jag: hur hamnade jag här? Spänner den så hårt jag kan och gör mitt bästa för att sikta upp mot killarna på D4. Det här är inte jag! Släpper i väg den och ser den flyga – rakt i ansiktet på en oförberedd tjej på D2:ans balkong. Skam, skam, skam skriker min inre röst samtidigt som jag försöker gömma mig i en panikreaktion.

Nu undrar man kanske vad det är jag håller på med? Varför slangbellar jag en stackars tjej i ansiktet en vanlig måndag (jag vet inte vem du är, men ber verkligen om ursäkt)? Jo, min redaktör skrev till mig och undrade om jag inte ville gräva lite i hur det faktiskt är att bo på Parentesen, i folkmun kallat ”Parran”. Parran har nämligen ett stökigt rykte. Det byggdes 1964 och har sedan dess varit ett nav för fester och studenttraditioner. Alla har hört skrönorna: det ligger möglig mat i diskhon, det är fest hela veckan och kiss i duschen. Alla har också hört om feta efterfester, stora valborgsfiranden och den traditionsenliga Parranbollen, den brännbollsturnering som hålls mellan alla boendets korridorer.

Det är just under brännbollen som jag finner mig, något oförsiktigt, ha skjutit en vattenballong på en tjej. Döendes av skam säger jag till Philip Müller, min parranguide för eftermiddagen, att jag vill sjunka under jorden. Han skrattar lite och lägger en kommentar om att jag kanske inte kommer lyckas intervjua den tjejen i alla fall. Men han tillägger:

– Att få ballonger på sig är en del av brännbollsturneringen, annars hade jag inte låtit dig göra det.

Folk är rätt normala även här.

På det viset har jag nu kastat mig in i en av de starkaste traditionerna på Parran. Det ger mig också en liten inblick i hur det är att bo här. Philip är från A3-korridoren och han är även skapare av, vad han beskriver som, årets stora parranlåt: A3nator 2.0 – helt i enlighet med traditionen att korridorer brukar skapa tagglåtar inför brännbollen. Dessutom verkar han känna de flesta på Parentesen – perfekt för mig! Han har hjälpt mig att hitta folk att prata med, antagligen hade den här artikeln bara blivit hälften så lång om jag inte hade haft honom. Vi pratar lite om att det varit svårt att hitta människor jag kunnat skugga och Philip har en tanke om varför.

– Folk är ju rätt normala även här. Jag tror många tycker det verkar lite tråkigt att du bara ska hänga med i deras vanliga liv. Hur kul är det att skugga någon som går till skolan och sen går och tränar och lagar matlådor?

Men Philip har övertygat en gammal parran-räv om att jag ska få skugga honom. Jag blir introducerad till Joaquim Gouveia från D4 som bott på Parran i tre år. Joaquim introducerar i sin tur mig till Elias från C4 och snabbt börjar det bli kollrigt i huvudet med alla siffror och namn. De verkar dock vara av största vikt. Du hänger ihop med din korretillhörighet, inte bara under brännbollsturneringen utan även till vardags.

Det är dags för match och jag slår mig ner, fortfarande lite osäker. Jag känner ju i princip ingen förutom Philip och Joaquim. Det visar sig inte vara ett problem. Varenda person jag träffar börjar prata med mig. Musik spelar från högtalarna, folk är glada och taggade på matcher och solen lyser på innergården. Det är svårt att inte bli lockad till att vara en del av gemenskapen. Energin smittar liksom av sig.

Den första matchen jag följer är D2 mot D4. Redan under uppvärmningen märker jag att D4 är peppade. Philip säger att D4 är ett av de mest hetsiga lagen i turneringen och även om jag inte ens sett dem spela kan jag tänka mig det. En timme innan matchstart smiter de iväg för att värma upp och när de kommer tillbaka till planen bubblar de av energi.

Domaren blåser i gång och det är intensivt. Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic, som bor på D4, slänger sig över marken för att hinna göra ett frivarv. Några har på sig fotbollsskor för att öka greppet på gräset, en kille satsar allt han har för att hinna runt alla koner, trots att han nästan släpar ena benet efter sig i vad jag antar är en skada. Hela tiden kastas det vattenballonger från balkongerna ner på de som spelar. Stämningen är kaotisk men kul.

Folk sa till mig ”åh du bor på Parran? Du kommer inte få sova!”

D4 går segrande ur deras första match. Jag får tag på Oli Jackson från D1 och Will Condon från A3, två australiensare som är i Lund på utbyte.

Visste ni något om Parentesen innan ni flyttade hit?

– Ja, vi hade två kompisar som bodde här förra året och de rekommenderade Parentesen. De sa att det var ett kul ställe att bo på och vi tänkte ”varför inte?”, säger Oli.

Båda berättar vidare att de hade hört att det skulle vara som ett klassiskt ”frat house”, ett stort festhus. De fick höra att de inte skulle få någon sömn, att det skulle vara som att bo på en soptipp. Will tillägger att denna föreställning också förstärktes första dagen på universitetet när han sa till folk att han skulle bo på Parran.

– Folk sa till mig ”åh du bor på Parran? Du kommer inte få sova!” och pratade verkligen om festryktet som finns här.

Båda två tycker dock att det har varit mindre stökigt än väntat, och även om det absolut festas en del är det mest härligt och socialt. Oli lägger dock till att från torsdag till lördag får man ändå förvänta sig att det är ganska högljutt.

– Det är tur att skandinaver vet hur man bygger välisolerade hus, säger Will med ett leende.

Finns det något oväntat som hänt er när ni bott här?

– Antagligen älghuvudet i frysen…, säger Oli.

De berättar att en morgon låg det ett älg- eller rådjurshuvud i frysen i en av korridorerna och ingen sa vems det var. Vem som helst hade nog blivit förvånad över det.

Med älghuvudet i tankarna går jag hem för kvällen och funderar på ryktet om Parran som ett festställe. Visst verkar det festas en del, men många jag pratar med trivs med det och njuter av att bo på ett socialt och inbjudande studentboende. I mitt stilla sinne funderar jag på hur galet det egentligen är att bo i en korridor som D4.

Nu är det mest torsdag till lördag som man får acceptera att det är fest.

På tisdagen är jag tillbaka på Parrans innergård för ytterligare en eftermiddag av brännboll och häng. Så fort jag kommer in på gården tittar jag upp mot balkongerna och ser Joaquim som vinkar åt mig. Jag går upp till hans balkong och vi ställer oss för att titta på matchen mellan B4 och B2 som spelas. Det är tredje köket jag är inne i på Parran och jag erkänner för Joaquim att det är mycket mer städat än jag tänkt mig.

– Ja, jag tycker det är tråkigt att man bara får två olika reaktioner när man säger att man bor här. Antingen är det den positiva ”Kul! Det måste vara mycket fest!” eller så är det den negativa ”Usch jag hade aldrig kunnat bo där, det är så sunkigt”, säger han.

Han berättar vidare att Parran dras med ett rykte om att det är stökigare än vad det faktiskt är.

– Såklart att det festades mycket under pandemin när folk bara var hemma och inte gjorde något annat, men nu är det mest torsdag till lördag som man får acceptera att det är fest. För 10–20 år sen var det annorlunda.

Joaquim berättar att han tidigare under dagen träffat på några gamla parranbor som hade kommit tillbaka till sitt gamla studentboende för att se hur det såg ut i dag. Männen hade bott på Parentesen för något decennium sedan och förklarade hur brännbollen såg ut då. Under sopfinalen (alltså när de som presterat sämst under turneringen måste köra mot varandra samtidigt som alla korridorer kastar ut sopor på innergården) hade deras korridor bestämt sig för att de inte gillade sin soffa. Då tuttade de helt enkelt eld på den och kastade ut den från balkongen. Dessutom brukade de fiska upp cyklar från innegården med stora krokar och hänga på balkongerna. Så går det inte längre till i dag.

Vi hjälper varandra väldigt mycket och alla finns där när det behöv

Samtidigt som Joaquim och vissa av de killar jag pratat med tonar ner det stökiga kan jag inte låta bli att undra hur det är att bo här som tjej. Bland publiken på innegården träffar jag Amanda Stenberg från C1 och hennes vänner Victoria, Hanna och hunden Ralph. Jag inleder samtalet med att säga att jag hoppas hunden har återhämtat sig från vattenballongen han fick på sig tidigare. Det är verkligen ingen som går säker på innegården.

Vi börjar prata lite om hur det är att vara tjej på Parran och jag frågar om den maskulina energi jag känt av under brännbollen också är närvarande under resten av året. Alla är överrens om att det är så. Sen lägger de till att den är lättare att undvika om man har många tjejer som bor i ens korridor, som exempelvis Amanda har. Då blir korren också lite mer ren och det är inte lika mycket fest. Men trots det märker hon av att det festas mycket på boendet.

– Det är såklart lite irriterande när man som jag bor precis under tvåans kök och det är fest en onsdag. När klockan är 05 och det fortfarande håller på och jag har skola på morgonen är det inte jättekul direkt.

De har haft upplevelser av folk som kommer och stör på natten eller att någon knackar på ens fönster för att få bli insläppt. En tjej hade till och med en kille som försökte klättra in i hennes rum genom fönstret en natt. Men alla poängterar också att det är en väldigt ömsint solidaritet när man bor på Parran.

– Vi hjälper varandra väldigt mycket och alla finns där när det behövs, säger Amanda.

När jag frågar varför de bor kvar trots stöket blir svaret självklart för dem: det är det sociala. Aktiviteter som brännbollsturneringen och att det är en sådan härlig stämning där många känner varandra verkar göra mycket för boendet.

Jag kunde välja mellan några olika.

Även om många jag pratar med hävdar att korridorerna är rätt städade så kanske jag inte hade gått runt på golven barfota direkt. Samtidigt är det inte värre än en korridor på Sparta eller Ulrikedal. Men en städad korridor är inte anledningen till att man bor på Parran. Det här är ett boende för den hypersociala och det märks. Jag träffar Louis Freeman, från Nya Zealand (och D3) och frågar honom varför han flyttade in här:

– Jag fick faktiskt en rätt hög placering i bostadskön så jag kunde välja mellan några olika.

Då kollade jag upp hur de olika boendena var och fick då reda på att det här var ”det festiga”. Det stod mellan detta och Ulrikedal. Men då sa min syster att det är bättre med för mycket socialt än inte socialt nog.

Sista dagen jag tillbringar på innergården känner jag mig som hemma. Flera personer hälsar på mig, jag sätter mig ner och pratar med Oli och en tjej som heter Johanna från B1 samtidigt som vi kollar på matchen. Studenterna i A3 som jag hängt mest med under veckan ska köra sin andra match, mot regerande mästarna från C4, och jag sitter på nålar. Trots att det kanske går emot den journalistiska neutraliteten kan jag inte låta bli att skrika av glädje varje gång Hugo gör ett frivarv eller när Lisa tar en lyra. Det verkar som att de håller på att gå mot en solklar vinst men när vinnaren av matchen ska koras är det ändå C4 som vinner. Dock visar det sig att det var ett misstag av domarna och med ynka 5 poängs marginal har A3 vunnit. Jag pustar ut och förbereder mig för att gå hem.

På vägen hem funderar jag på vad det är som gör Parentesen så speciellt och kommer fram till att det antagligen är människorna. Alla jag har träffat är öppna och generellt har det varit en ”ja men så klart du ska med!”-känsla när jag gått omkring lite vilset och försökt prata med folk. Det är inte konstigt att Parran är en självklar plats för mellanfester och efterfester. Många av studenterna på Parentesen kan nog inte hålla sig från att bjuda in en person till. Sen är det ett speciellt ställe med sin egen kultur och mycket stök och krök, och det går inte att komma förbi. Var annars i Lund hade det varit okej att skjuta en vattenballong rakt i ansiktet på en tjej en måndag?