Efter snackisen om Barbie-filmen bestämde sig Lundagårds kulturkrönikör Elin Syuleymanova till slut för att se den. I recensionerna skrevs det om hur den genom smart komedi kritiserade vårt samhälles ideal, ojämlikheter och misogyni. Men för Elins del blev Ken och hans kärlek till Barbie något alldeles extra hjärtskärande.
“But it is Barbie and Ken. There is no just Ken” utbrister en uppgiven Ken när han inser att hans kärlek till Barbie gjort att han inte är en egen människa. Ibland kan det verkligen kännas som att kärleken gör dig galen av blind hängivenhet till en annan människa. Där man känner att man inte är någonting utan personen. Sorgligt? Ja, kanske. Men också alldeles mänskligt.
Tänk er en första kärlek. En första kärlek som kanske bara varade en sommar. Hon var femton. Han var ett år äldre. En sommar som liknade alla andra. Soliga dagar, musik från den rossliga radion och saftig vattenmelon med fetaost. Och hon hade en längtan efter att finna sin plats i världen. En längtan att bli älskad.
Och så kom han. Han som var ett år äldre. Han med det lockiga håret. Smilgroparna. Och tatueringen över handen han gjort i smyg i hans väns källare. Ett sms. Pirr i magen. Ett svar. Fjärilar i hjärtat. En fråga. Ett skratt. Ett samtal. Blyga konversationer. Hand i hand. Hon med de blommiga klänningarna och rosiga kinderna. Och hennes hjärta började slå för bara honom. Hennes hjärta var varmt och lyckligt. För han tyckte om henne. Bara henne.
Men sommaren tar slut. Vädret blir kyligare och hon åker hem. Och det gör så ont. För hon skulle aldrig få tillbaka sommaren. Hon skulle aldrig vara femton igen. Överdramatisk som hon var grät hon varje kväll. Och tänkte, precis som Ken, att hon inte visste vem hon var utan honom.
Vissa av oss må bli frustrerade över Kens kärlek. Kanske för att vissa inte ens ser det som kärlek? Eller för att man känner igen sig? För nog kommer den femtonåriga flickan växa upp, och precis som Ken kanske en dag glömmer detaljerna av Barbie kommer hon också att glömma. Detaljerna från sommaren som inte blev som alla andra. Som hur han doftade. Hur hans smilgropar formade sig. Hur han fick hennes hjärta att slå.
Och kanske slutar hon leta efter en sådan slags kärlek? Den självuppoffrande kärleken. För nu ville hon vara tillräcklig, med eller utan den andra personen. Finna värdet i sig själv. För visst var Ken bra som han var? Med eller utan Barbie.
Eller så kommer kärleken alltid vara så för vissa? Att man blir en Ken till en Barbie. Eller en Barbie till en Ken. Och lever hela livet i en konstant längtan om att få lov att vara det. Att få lov att älska någon tills man själv går sönder. Och genom det försvinner i skuggan av någon annan. Sorgligt? Ja, kanske. Men Kens kärlek till Barbie var nog också den mest mänskliga representationen i Barbies drömvärld.
