Ensam kör Ellen från storstan till sin uppväxts gård och återser de miljöer som en gång bara var hennes egna. I Sanna Samuelssons romandebut Mjölkat, ligger nutid och dåtid alltid nära varandra.
Samuelsson väntar inte med handlingen. Redan efter ett tiotal sidor är Ellen framme vid sitt barndomshem och med den gömda extranyckeln tar hon sig enkelt in. Ellen känner sig till en början obekväm i sin roll som inkräktare. Hon vågar inte ta mycket mat förutom den som är gammal. Är medveten om de nya ägarnas närvaro och vågar inte lämna spår efter sig. Själva vet vi inte hur länge sedan ägarbytet skedde, inte ens om de känner varandra.
Efter ett tag träffar hon på Max, barndomsvännen som fortfarande är kvar och passar parets hus medan de är borta. Mer och mer släpper Ellen på gränserna hon har satt upp. Hon stannar kvar, bryr sig inte lika mycket om att göra sig dold, utforskar de platser där hon tillbringade tid som barn och blir påmind om allt mer.
I början har jag svårt att komma in i boken. Efter Ellens ankomst händer inte mycket som för handlingen framåt och jag kan inte sympatisera med Ellen. Även de liknelser och metaforer som Samuelsson gillar att slänga sig med bidrar till svårigheterna. Sättet hon framställer vardagliga saker på kan ibland bli absurda till en komisk grad. Meningar som ”Vi tryckte våra läppar mot varandra och halkade runt i varandras ansikten”, får som enda verkan att våldsamt slita mig ur stämningen som fram till dess har byggts upp.
Ju mer jag tar mig in, desto bättre blir den. Mjölkat är en sådan bok som man behöver återkomma till. Samuelssons styrka sitter i det minimalistiska: Hon låter romanen utgå från Ellens tankar och prioriterar bort dialog. Nutid får ta lika stor plats som tillbakablickar, men huller om buller utan någon inre logik eller kronologi. Med korta meningar och konkret språk lyckas Samuelsson bygga upp en berättelse med sådan återhållsamhet att den blir klaustrofobiskt.
Samuelsson vet hur hon handskas med sitt litterära format. Hon använder romanens inneboende egenskaper med exempelvis kapitel och radbrytningar för att förstärka textens innehåll, trots att sådana uppdelningar egentligen inte hade behövts — ett effektivt samspel som ger boken en helt egen karaktär. Det är uppfriskande att se, när så många författare (eller andra konstnärer för den delen) helt struntar i de unika fördelarna som ens valda medium kan bidra med.
När jag är klar med Mjölkat får jag en stark känsla av sorg, eller kanske smärta, över att ha tvingats lämna gården, vilket är anmärkningsvärt eftersom ingenting Samuelsson berättat om på de knappa 150 sidorna verkar vara särskilt lyckliga upplevelser. Inte heller är jag alls familjär med miljöerna hon bygger upp. Ändå är det någonting som slår an, en längtan till sådant som man omöjligen kan få tillbaka. Jag kan bara läsa och förundras.
Denna recension publicerades ursprungligen i Lundagård nr. 5 2023.
