I takt med att klimatkrisen eskalerar blir det allt mer utmanande att upprätthålla tron på en bättre framtid, skriver Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa. Men efter en resa till Montevideo funderar hon på om litteraturens dystopiska samhällen kan lära oss någonting om hopp.
Allt började den dag i maj när jag öppnade Twitter och läste nyheten: Dricksvattnet höll på att ta slut i Montevideo, min hemstad. En känsla av obehag rann genom min kropp. Hur kunde det ens vara möjligt?
Dagarna gick och trots att vattenbrist fortsatt, fick jag ändå resa dit under sommaren och hälsa på familjen, som mådde bra trots omständigheterna. Allt var som jag mindes: havet, solen, träden, den fantastiska blå himmel. Men jag visste djupt inom mig att något hade förändrats för evigt. Jag har under årens lopp hört talas om de potentiella följderna av klimatkrisen, men jag hade liksom många andra tänkt att det skulle lösa sig på något sätt.
Resan till min hemstad Montevideo nådde sitt slut och snart var jag tillbaka i Sverige. Klimatkrisen hade dock attackerat Europa. Bränder hade spridit sig i Grekland. Stormen Hans fick mig att sitta hemma flera dagar och fundera på den oundvikliga frågan: Hur kan man hålla hoppet uppe när vi inte ens vet vart vi är på väg?
När framtidsångesten attackerade mig började jag söka tröst i det enda som alltid ger mig någon känsla av stabilitet: böcker. Jag funderade länge på två genrer som brukar handla om framtida, dystopiska samhällen: sci-fi och fantasy. Hur gjorde huvudkaraktärerna i sådana böcker för att hitta hoppet som krävs för att kämpa och överleva?
Jag tänkte på två av de böcker som mest präglade mig under tonåringen, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury och The Hunger Games av Suzanne Collins. I båda romaner var relationer en avgörande faktor i huvudkaraktärens framtidshopp. Vänskapen mellan Montag och Clarisse i Bradburys roman, alliansen mellan Rue och Katniss i Collins bästsäljare. Om dessa relationer inte hade funnits hade huvudkaraktärerna förmodligen gett upp. Tack vare Clarisse börjar Montag intressera sig för litteratur och inser det som är fel med de institutionaliserade bokbålen i regimen. Tack vare Rue hittar Katniss styrkan hon behöver för att fortsätta kämpa mot huvudstadens tyranni.
I en värld där samhället lär oss att vara individualistiska och självständiga kan gemenskapen vara allt som behövs för att komma ihåg livets mening. Visst kan ”den andre” (alltså, den som inte är jag, den som skiljer sig från mig) vara helvetet som Sartre sa, men den kan också vara min vän och medmänniska. Gemenskapen kan hjälpa mig att fokusera på de små glädjeämnen i livet: konst, vänskap, naturen. Det kan ge mig styrkan för att gå framåt i tider av kris.
Det kan vara svårt att se hur en känsla av gemenskap ska kunna lösa klimatkrisen, men när det kommer till sociala frågor som rör alla människor är det viktigt att tänka: Hur kan man någonsin nå en förändring om man inte når det kollektiva? Under min resa såg jag denna kollektiva kraft. Människor samlades utanför Stadshuset i Montevideo för att kräva bland annat ekonomiskt stöd och sänkta vattenpriser. Sociala rörelser jobbade för att hjälpa de som inte hade råd att köpa vattenflaskor.
Ibland behöver vi bara varandra.
