Fysik var ett av de ämnen som fanns med redan när Lunds universitet grundades 1666. Den 1 januari 2024 får Fysiska institutionen vid Lunds universitet sin första kvinnliga prefekt – Else Lytken. Lundagård har träffat professorn i partikel- och kärnfysik.
– Det var någon gång i gymnasiet som jag fastnade för fysiken. En lärare tände en eld.
– Det går hela tiden tillbaka till de stora frågorna: Varför ser världen ut som den gör? Vad är förklaringen till hur allting började? Varför har vi det universum som vi har? Och vart kommer det ta hän i framtiden?
Fascinationen över de stora frågorna har tagit Else Lytken från doktorandtjänsten i Köpenhamn till partikelacceleratorn vid Fermilab i Chicago, vidare till den ännu större partikelacceleratorn i Genevé och slutligen Lunds universitet. Vid nyår tillträder hon som prefekt vid Fysiska institutionen.
Snedfördelningen mellan könen inom fysiken syns redan på studentnivå och fortsätter sedan uppåt i graderna, berättar Else Lytken. Blott en tredjedel av studenterna, och en femtedel av lektorerna, är kvinnor.
– När jag var student var det faktiskt ännu värre.
Else Lytken berättar om räkneövningar där hon var den enda kvinnan i rummet och om föreläsningssalar där lektorerna ofta pekade på henne.
– Varför skulle du använda just mig som exempel?
– På gott och ont så går man runt i strålkastarljus. Ibland kan det kännas lite utlämnande.
Tror du könsfördelningen kan vara avskräckande för många kvinnliga fysikstudenter?
– Det tror jag att det kan vara. Jag tror ändå att det är bättre nu än när jag var student, säger den 48åriga professorn.
Det ser dock helt annorlunda ut när man reser utomlands, berättar Else Lytken. Till skillnad från Danmark och Sverige, där kvinnorna är i klar minoritet, är könssammansättningen på de internationella forskningsanläggningarna mer jämställd.
Man känner sig inte längre som den konstiga.
– Jag är rätt säker på att en anledning till att jag har kvinnliga kollegor inom partikelfysiken är de internationella labben. När man kommer dit så är det plötsligt massa olika folk – man känner sig helt normal! Det har dock blivit mer jämställt även i Sverige.
– Vi har blivit fler. Man känner sig inte längre som den konstiga. Skulle man göra en serie om kvinnor i fysiken skulle jag kunna peka på flera kolleger här. Det känns lite lyxigt. Det känns inte som att det är en så stor grej längre, som det var förut. Och nu får institutionen sin första kvinnliga prefekt.
Som prefekt kommer Else Lykten att få mer kontakt med studenterna – det ser hon fram emot.
– Ibland hör man lärare klaga över att undervisningen tar tid, men samtidigt ger den energi tillbaka. Det allra bästa är när man har kört fast i forskningen och man är jättearg över det, men så har man en föreläsning och någon spännande fråga kommer upp – då går energin och inspirationen upp igen.
Else Lytken minns när hon själv anlände till Köpenhamns universitet som grön student i början på 90-talet
– Det var en känsla av att komma hem. Vi var en grupp studenter som kände att vi hörde till där.
Else Lytken understryker flera gånger hur betydelsefullt det är att hitta en grupp mäniskor som man kan ta sig an studenlivet tillsammans med.
– Vi var en grupp som stöttade varandra när matten kändes för konstig.
– Det var tyvärr också en del som slutade. Vi har lite samma problem här på institutionen, att det är en del som faller från första året. Och har de kommit fel så är det bra, men ibland undrar man om det är rätt folk som faller bort.
Vad har du för tips till studenterna?
– Det som fick mig igenom var vetskapen om att det är likadant för alla andra. När man kommer till universitetet har man ofta en bild av att alla andra kan så mycket mer. Jag tror att de flesta som kommer in på
universitetet har imposter-sydrom.
– Man måste ha andra människor i samma situation runt omkring sig så att man förstår att man inte är ensam och kan skratta åt det och hjälpas åt.
