Två sällsynt stora filmpremiärer, en dålig serie (innehållandes en ännu sämre frisyr) och bristen på roliga kändisar sticker ut när Lundagårds Clara Castenfelt summerar sommaren som gått.
När Barbie mötte Oppenheimer
Två av sommarens största filmer, Greta Gerwigs Barbie och Christopher Nolans Oppenheimer, hade premiär samtidigt den 21 juli 2023. Det var troligen inte en slump: mitten av juli är ökänt inom filmbranschen för att vara Nolans favoritvecka att lägga premiärer på. Lite väl busigt av Barbies producenter, kan man tycka, men så blev det! Filmerna fick broderligt samarbeta för att dra upp varandras tittarsiffror. Det gick såklart galant, men filmernas symbios visade sig vara djupare än så. Publiker noterade ganska fort ett tematiskt släktskap mellan dem. Båda filmerna utforskar obesvarade frågor om mänsklig natur och hur bräcklig vår verklighet är. Teman som identitet, antropocen samt den amerikanska kapitalismen för samman atombombens fader och alla flickors ouppnåeliga ideal på ett ytterst oväntat sätt. Nu hade kanske inte två japanska städer förintats om man hällregnade Barbiedockor på dem, men ni fattar. Känns det inte lite tryggt att Barbie och Oppenheimer knyter vänskapsband? Oavsett vad man tycker om filmerna så har vår tidigare uppfattning om de två ikonerna helt raserats och byggts om. De har blivit komplexa varelser som kämpar för att komma till rätta med vilka de är och vad de har skapat. De kanske inte menade att orsaka så mycket problem som de en gång gjorde. Kommer nedmonteringen av kärnvapen gå snabbare nu för att atombomber helt plötsligt känns lite tjejiga? Vet inte, hoppas!
Råttsvansen som fick bägaren att rinna över
Typ alla älskar serien Euphoria. Rimligtvis var hypen därför enorm när det i maj kom ut att regissören Sam Levinson teamat ihop med Abel ”The Weeknd” Tesfaye för att skapa The Idol, en upprättelsehistoria om en ung sångerska som faller i armarna på en mäktig men rovgirig industriman. Hur nice med något kontroversiellt och spännande man kan sträckkolla på hela natten tills fåglarna börjar sjunga? Innan släppet talades det dock om kreativa reparationer. Den ursprungliga regissören hoppade av och ersattes av Levinson, eftersom Tesfaye ville förvandla originalidén till någon form av våldtäktsfantasi, fast där tjejen gillar det. Och tänka sig, det gjorde han! Huvudrollsinnehavare Lily-Rose Depp stönar och blir piskad, strypt, slagen och allt däremellan konstant under seriens fem avsnitt. Och som om det inte vore förnedrande nog har Abel Tesfayes karaktär en fruktansvärd frisyr: ett vattenkammat och utpressat backslick, som kulminerar i en liten råttsvans. Just det var nog meningen, men då Tesfaye också råkar vara en helt hopplös skådespelare så är det liksom svårt att se honom som det konstnärliga powerhouse han en gång var. På samma sätt har Sam Levinson hamnat i kylan. För nu när The Idol är ute i världen verkar det som att han har lite svårt att skapa innehåll utan att förödmjuka kvinnor. En gång är ingen gång, två gånger är en vana: Euphoria var åtminstone bra.
Anders och köttet
Jag minns när det svenska tablå-folkhemmet började knaka i fogarna. Martin Timell, hela underhållningssveriges gullegris, visade sig vara ett fullblodscreep. Det var ett hårt slag. Därför gillade jag ”Arga snickaren” Anders Öfvergård: han var elak men snäll, hård men rättvis, och ägde liksom sin svinighet. Men även honom håller vi på att förlora. Först blev folk sura på Öfvergård 2019 efter att han typ skällde ut Greekazo, tillsammans med Malou von Sivers, för sina explicita låttexter. År 2021 brottade han ner en kvinna som försökte stoppa honom från att köra berusad. Ungefär samtidigt utnämnde han sig själv till brottsbekämpare i programmet Anders och våldet. Denna sommar ljöd sirenerna ytterligare en gång: Öfvergård tog med sig fem köttbitar från Ica, men betalade bara för två. Alltså, att snatta är väl inget brott mot mänskligheten – jag vet att du som läser slår in naturgodis som vanligt godis ibland (din buse). Men varför gör man karriär på att vara en besserwisser om man själv är minst lika bristfällig som skåningarna med de snedbyggda husen, eller han som ”glorifierar” brottslighet med sin musik? Det är pinsamt. Ska vi inte få ha några roliga linslusar kvar?
