Efter år av självvald exil gör Lundagårds studentlivskrönikör Maria Müllern-Aspegren upp med sin hemort, och allt som lämnades kvar i föräldrahemmet.
”Var kommer du ifrån då?”
Det är den eviga frågan. Hur många gånger har den inte ställts över soffbord på korridorsfester eller under trevande tinderdejter?
Jag ska inte ljuga för er – jag kan ibland längta efter den frågan. Då kan jag nämligen stolt säga ”Hässleholm” och invänta min konversationspartners ”jag beklagar”.
För er som inte haft nöjet att växa upp i denna absoluta metropol kan jag kortfattat beskriva tätorten som en rad parkeringsplatser på vilka 14-åriga EPA-raggare super skallen av sig på Jägermeister. Några klassiska anekdoter från uppväxten som brukar gå hem på bland lundastudenter är klamydiautbrottet i min högstadieklass och diverse ”romantiska” kärleksmöten i baksätet av någons EPA. Föräldramötet i mellanstadiet var också en tämligen spänd upplevelse då hälften av föräldrarna var gamla ex till varandra.
När min lillebror föddes var han lika stor som ett mindre dagisbarn (5,5 kg). Barnmorskan frågade var vi bodde. Min mamma svarade Hässleholm varpå barnmorskan skrattade och upplyste henne om att ”barn brukar födas lite tyngre där, det finns ju inte så mycket cirkulation i genpoolen så att säga”. Mamma var nog inte överlycklig över att få höra att hennes barn kunde ha fötts med en bastant habsburgsk haka när hon precis krystat i femton timmar.
Jag vet inte om ni lyckats gissa det än, men nej, jag var verkligen inte ”cool” i Hässleholm. Är denna krönika bara ett sätt för mig att göra upp med min hembygd à la Tillbaka till Reims? (Det är den.)
Ändå har det skapat en sorts stolthet, att just JAG ”made it out of” Hässleholm. Folks chockade reaktioner skänker mig konfirmation över att den akademiska personan jag slipat på sedan jag anlänt till Lund faktiskt håller upp. Nu är det inte så att jag går runt i ständig fasa över att någon ska råka få reda på att jag faktiskt gillar folkrace. Men jag lider nog av en av våra tiders största folksjukdomar, imposter-syndrom.
Jag älskade Hässleholm men Hässleholm älskade aldrig mig. För att göra detta avvisande mindre smärtsamt klippte jag lugg och började hänga på kulturcafé, och deklarerade högljutt för andra (och mig själv) att jag ALLTID hatat hemorten. Men ärligt talat, nu när merparten av min tonårstid har spenderats på att leka Malmö-hipster, är det inte dags för mig att släppa den sociala skammen och försonas med min småstadsarv?
Kanske kommer jag aldrig platsa ombord på taket av en EPA under den årliga cruisingen. Men jag kan åtminstone fälla upp brassestolen vid vägkanten och sippa på en Pripps Svart medan mina barndomsvänner kör förbi.
