Har svensk litteratur blivit tråkig och intetsägande? Är allt som skrivs bara ironiskt poserande? Det anser Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarck, som söker sig till den finlandssvenska samtidslitteraturen. I den finner han spännande litteratur som faktiskt vågar säga något om livet.
Jag drabbas av leda av alla romaner på sval och ängslig skrivarlinjeprosa. Aldrig mer vill jag utsättas för poesi som består enbart av kön och substanslöst ironiserande. En poesi vars främsta ärende är att ge upphovspersonen tillåtelse att titulera sig som poet.
Trots bättre vetande hamnar jag ofta på poesiläsningar. Jag har utstått dikt efter dikt, skrivna efter formeln: ordlek, ordlek, postmodern tolkning på ett populärkulturellt fenomen. Nu och då hör jag en versrad som glimrar till. Men i regel lämnar jag läsningen med domedagstankar om den svenska litteraturens framtid. ”Brinn till då för i helvete!”, har jag velat skrika då jag oräkneliga gånger lidit mig igenom menlös poesi och prosa.
Var finns allvaret? Var är den litteratur som utan ängslan vågar närma sig det vidunderliga i livet?
Svaret fick jag då jag juni månad vistades i Helsingfors. Där bekantade jag mig med den finlandssvenska samtidslitteraturen. En litteratur där författare inte ägnar sig åt tinderbesvär och tomgångslyrik. I Svenskfinland skrivs det om det som är av brådskande betydelse. Finlandssvensk litteratur är en som bekymrar sig om kärleken, livet och döden.
Matilda Södergrans och Hannele Mikaela Taivassalos författarskap berörde mig särskilt. Varje ögonblick vibrerar av meningsfullhet i Södergrans författarskap. Språket i hennes prosa och lyrik är köttsligt och mot livet riktas en skarp, bejakande blick. Södergran undviker inte det obekväma i sitt författarskap. Hon förstår att poesin uppstår i den plågsamma handlingen att sätta ord på smärtpunkterna. Att poesin är ett hantverk och ett förhållningssätt till livet. Inte ett varumärkesbyggande för personer vars kärlek till kulturidentiteten är större än den till litteraturen.
Hannele Mikaela Taivassalo fångade mig av det strindbergska anslaget. Det är litteratur av ett slag vars lidelse, intelligens och avsaknad av ängslan gör den till det svala skrivandets motsatts. Språket i Taivassalos romaner är svulstigt och känslorna får härja fritt innanför bokpärmarna. Kärleken är Taivassalos stora tema och hon tar sig an den i all dess ljuvlighet och smärta. Kompromisslöst konfronterar hon vår rädsla för att älska och rationaliserandet av lusten. Hon visar oss kärleken som något den drabbade inte kan förhandla med.
Från den rosenrasande ömsintheten i Adrian Pereras romaner till formexperimenterandet i Lina Bondes poesi är den finlandssvenska litteraturen varierande och omfattande. Vad jag funnit i Svenskfinland är något jag saknat bland Sveriges alla Monteverde Burrau-epigoner och deras tomma poserande. En litteratur med hjärta som inte räds det vidunderliga.
