I en snabbrörlig samtid som hyllar produktivitet och hårt arbete bringar begreppen passivitet och lathet ofta negativa konnotationer. Vera Svahn funderar över vår tids produktivitetshets och lättjans betydelse.
Britney Spears sade en gång: ”You better work bitch”, och som så ofta hade allas vår popstjärna helt rätt. Utbildningar förväntas idag ha tydlig arbetsmarknadskoppling och praktikperioder blir ett allt vanligare inslag. Flera studentkårer har anordnat Linkedin-workshops för studenter med syfte att öka ens anställningsbarhet och lära sig den ädla konsten att networka. Mitt Tiktok-flöde översköljs av videos av typen ”spend a productive morning with me”. Vi tycks vara besatta av arbete och effektivitet.
Inställningen är förvisso inte ny, som Erik Jansson redogjort för i en historisk tillbakablick. I västerländsk idéhistoria har ledighet och lättja ofta betraktats negativt, särskilt i religiösa och moraliska sammanhang. Inom kristendomen har lättja traditionellt setts som syndigt och som en försummelse av gudomligt ansvar, medan flit och hårt arbete värderats som dygder.
Annat var det på det glada 1880-talet. Då tog den fransk-kubanske socialisten, författaren och politiska aktivisten Paul Lafargue strid mot arbetets tyranni, till stöd för gammal hederlig hedonistisk lathet. I sin politiska pamflett Rätten till lättja, som publicerades på franska 1880, kritiserar han det kapitalistiska arbetssystemet och förespråkar kortare arbetsdag och mer fritid för arbetarna. Lafargue argumenterar för att överdrivet arbete under kapitalismen leder till utmattning och förtryck, och att arbetarna borde ha rätt till tid för rekreation och personlig utveckling.
Lafargue kallar arbetets tidsålder för smärtans, eländets, och korruptionens tid. Han klandrar självbelåtna män som framhäver ansträngande arbete som botemedel mot mänskliga svagheter och grunden för samhälleliga framsteg. ”Den blinda, vanvettiga och mördande kärleken till arbetet förvandlar den befriande maskinen till ett redskap som gör fria människor till slavar”, skriver han. Lafargue gör mer än att förlöjliga konventionella antaganden om arbetets helighet. Han utmanar också vänstern, som under lång tid har debatterat rollen som arbete bör spela i våra liv. Pamfletten uppmanar vänstern att ompröva sin paroll om allas rätt till arbete. Enligt Lafargue innebär verkligt framsteg inte bara en ökning av produktionen. Det handlar om att ha fritid att njuta av jordens glädje, att älska och skratta, att festa och dansa till ära av ”sysslolöshetens fröjdefulla Gud”. Att spendera tid med vänner, familj och sig själv.
Budskapet är tydligt: jobba, och jobba mer.
Inför riksdagsvalet 2010 släppte Moderata ungdomsförbundet sin nu ikoniska låt ”Sverige jobbar!”. Låten kan ses som en symbol för den så kallade arbetslinjens guldålder – den politiska strategi som har varit central inom svensk arbetsmarknadspolitik under flera årtionden. Strategin betonar arbete som nyckeln till ekonomisk och social självständighet. Målet är att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten genom olika åtgärder och incitament, så som skattesänkningar, jobbskatteavdrag, subventionerade jobb och praktikplatser. Genom förändrade bidragssystem uppmuntras människor att arbeta i stället för att förlita sig på sociala bidrag.
Budskapet är tydligt: jobba, och jobba mer. Men vi ser också en motsatt trend utvecklas runtom i Europa. I länder som Portugal och Belgien testas nu pilotprojekt som bryter mot den traditionella arbetsveckan – exempelvis genom införandet av en komprimerad arbetsvecka. Mellan juni och december förra året involverade 61 brittiska företag cirka 3 300 anställda i ett försök där arbetsveckan minskades till fyra dagar med i genomsnitt 34 timmar per vecka, allt med bibehållen lön. Denna förändring omfattade flera olika yrkesgrupper, från högt uppsatta inom finanssektorn till småbutiker, vårdinrättningar och en pommes frites-restaurang.
Resultatet av detta experiment, som presenterades i februari i år, visade att den kortare arbetsveckan minskade oro, sömnproblem och symtom på utbrändhet bland de anställda. Inte mindre än 39 procent av de brittiska arbetstagarna vittnade om sänkta stressnivåer. Andra berättade att de nu upplevde en ökad förmåga att balansera privatliv och arbete. Även arbetsgivarna uttryckte övergripande positivitet: Produktiviteten förblev opåverkad, samtidigt som sjukskrivningarna minskade med hela 65 procent.
Att argumenten för att jobba mindre legitimeras av produktivitetsvinsten och inte fritidens egenvärde är ett tecken i tiden. Med målet att åstadkomma så mycket som möjligt så snabbt som möjligt blir också pauserna en del av effektivitetslogiken (vilken student har inte hört talas om Pomodoro-metoden?). Det ligger nog mycket i att tiden vi spenderar på jobbet eller timmarna vi lägger på tentaplugg kan minska genom att arbeta mer effektivt. Men att totalt hemfalla åt lathet, äga överliggar-rollen, det fyller nog en funktion det med – inte minst för studenter.
Folkhälsomyndigheten konstaterade i en rapport 2018 att studenter i högre utsträckning än sina jämnåriga kämpar med psykisk ohälsa. Orsakerna till den psykiska ohälsan sträcker sig från studenternas boendesituation till ekonomiska bekymmer. Gemensamt för alla psykiska problem verkar vara stress och brist på återhämtning. För de studenter som siktar på en akademisk karriär är studietiden bara en smygtitt på det överflöd av stress och oro som följer med doktorandtiden. I en annan rapport från Sveriges förenade studentkårer framgår att en femtedel av doktoranderna har sömnsvårigheter.
Om 2010-talets anthems var Britneys ”Work Bitch” och MUF:s ösiga ”Sverige jobbar!”, hoppas jag att vi under 20-talet får se en tonsatt version av Lafargues citat. Ja, jag vågar nog påstå att det hade varit en folkhälsoreform att varje sittning framöver avslutas med följande rader ur Rätten till lättja (förslagsvis till melodin av ”Stad i ljus”, för traditionens skull):
O Lättja, konstens och de ädla dygdernas moder,
var en tröst för människorna i deras vånda!
