Ida Börjel bjuder in till ett besök ner i arkiven hos Malmö konstmuseum genom verket Omsorgslabyrinten på Albert Bonniers Förlag. Jonathan Juhlin har läst en diktbok som håller tag i samtiden medan den sträcker sig in i det förflutna.
Ida Börjels senaste bok Omsorgslabyrinten kan betecknas som en essädikt eller som en dokumentärdikt. Börjel utgår från studiebesök hos konservatorer/intendenter på Malmö konstmuseum, samtalen från arkivet har därefter stöpts om och hamnat innanför bokpärmarna.
Den vane Ida Börjel-läsaren kommer känna igen det dokumentära greppet, ett grepp som går att återfinna i hennes tidigare böcker Skåneradio och Ringa hem. I Börjels författarskap får det vardagliga språket sömlöst vandra över till det lyriska, stundtals är de omöjliga att separera; språkets estetiska kvaliteter lyser igenom tack vare en effektiv sättning av dikten som framhäver vikten av innehållet.
Sättningen blir en transport in i det muntliga ursprung som diktraderna kommer ur. Det handlar exempelvis om mellanrummen mellan rader och ord som fungerar spegling av tystnaden från samtalet, det låter om orden, stundtals känns det som att läsaren själv står bland hyllorna och dammråttorna i arkivet.
Börjel avviker varken från tidigare metod eller vikt på formspråk. Här återfinnes likväl en samtidsnära ambition. Omsorgslabyrinten kan utan vidare ses som ett skarpt inlägg i en överhängande debatt om kulturens ställning som nyligen aktualiserats av debatten som uppstått efter sparkraven i Norrköpings kommun. Det sägs att ett samhälles utveckling kan mätas efter hur djurhållningen ser ut, hur väl de sociala skyddsnäten fungerar.
I Omsorgslabyrinten introducerar Börjel effektivt och stilsäkert ett minst lika viktigt mått, det som rör hur vi väljer att ta hand om vår kultur. Boken är en informativ, underhållande dokumentär-/essädikt som öppnar upp mot större horisonter om vad konst och kultur är värt och vad vi ska ha det till. Något att påminna sig om i dessa dagar, men även de dagar som debattsidorna gått vidare till nästa hållpunkt.
Tänk dig ett konstverk här
Och så vänder du på det
Läsaren möts av en konstnärlig vändning i ett parti kallat ”Intill Hill” som följer efter ett avsnitt där omsorg om Carl Fredrik Hills verk behandlats. Här låter sig Börjel avvika från den konsekventa formen för att i stället, på ett utpräglat lyriskt språk, skriva fram rader som bryter mot helheten.
Det hela liknar ett sätt att närma sig Hills egna texter och bilder inifrån Hills psyke, likt författare såsom Lars Norén och Jesper Svenbro tidigare gett sig på. Om detta är ambitionen med partiet eller inte lämnas till läsaren och vidare genom texten fortsätter den dokumentära tonen.
Omsorgslabyrinten går att läsa mot samtidens raster, samtidigt kan den läsas mot de större frågorna med längre horisonter. Att betrakta en arkivaries arbete som ett omsorgsarbete är att betona de själsliga kvaliteterna i konstverken som hanteras.
Särskilt minnesvärt blir det när en anekdot återberättas om fingeravtryck som framgår under fernissan på ett historiskt föremål, ett föremål mer än tre tusen år gammalt. För visst fungerar all konst på det viset? All kultur, alla uttryck bär våra fingeravtryck oavsett om vi sätter det på piedestaler eller låter det ruttna bortglömt i ett hörn av arkiven.
