Den hetaste sommaren i världshistorien, speciellt när man ska förklara hur CSN fungerar för en förundrad kontinentaleuropeisk student. Det fantastiska studentlivet hade varit helt omöjligt utan studiepenningen, skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elio Martorelli Nilsson.
Sommaren. Tiden då Lund töms på studenter snabbare än Danmark töms på svenskar efter att vår valuta tagit en tur ner i Marianergraven. En tid som ger oss perspektiv på den studentupplevelse vi delar i vår studentstad.
På resande fot i sommarens EU möts jag av en bekant upplevelse: Européernas förundrade blickar, rynkade pannor och ofta totala avundsjuka som får mig att panikslaget tappa orden när jag ska förklara hur studiepenningen fungerar i Sverige.
‘Cosa vuoi dire, ti pagano per studiare? Caspita!’
’Was meinst du, kriegst du Geld für studieren?’
’Que voulez-vous dire par “recevoir de l’argent pour étudier”? C’est énorme!‘
”Haha, jo, visst är det bra, men studentlivet i Lund är också väldigt dyrt!” hör jag mig själv säga, medan tysken, franskan, italienaren ser frågande på mig. De säger det självklara, att det alltid är dyrt att vara student. Att det är svårt att få livet att gå runt vare sig man pluggar i Aix, Berlin, Florens eller Lund, men att vissa av oss studenter måste jobba för att överleva.
Jag må ha det bra, men jag avundas dem ändå intensiteten, det vuxna ansvaret över sitt eget liv, det verkade fylla dem med en form av stolthet, en stolthet av att karva sin egen väg genom vuxenlivets problem.
”Varför är ni inte världens bästa studenter, ni som har så mycket tid att studera?” undrar de.
Ingen kommentar.
Vi svenska studenter har det inte helt lätt vi heller. Studentlivet är dyrt, och det är det också för att vi förväntas kunna betala Man kan se det som att kostnaderna i studentlivet följer de tillgångar som vi förväntas ha genom vårt CSN. På så sätt jämnar det ut sig mellan oss och övriga europeiska studenter. Men varför ens ha studiestöd om så är fallet?
Något annat som alltid väcker stor uppmärksamhet utomlands är det lundensiska studentlivet: baler, sittningar, gasquer, spex, oräkneliga föreningar av skiftande slag. Det som gick upp för mig var att dessa två företeelser som skiljer svenska universitet från de övriga europeiska universiteten är intimt sammankopplade. Det fantastiska studentlivet, all kultur och tradition som svämmar över, ut ur studentlokalerna och ut på Lunds gator, hade varit helt omöjligt utan studiepenningen.
Även om vi inte är lika pressade som övriga europeiska studenter när det gäller att få vardagen att gå ihop, och kanske saknar lite av den kärva realismen, har vi fått något annat i gengäld: De lärdomar vi kan dra från lunds baler, gasquer, sittningar och spex som är minst lika viktiga för att odla fram inte bara plugget, utan även det lekfullt kreativa som ger mening åt studierna.
När jag kom hem från barrundan i Salerno, Italien hade jag inte längre samma obehagskänsla. I stället längtade jag tillbaka till min fina studentstad, där arbetets och pengarnas tärande kraft än hålls på avstånd, där spexarnas visor ekar mellan fasaderna och leken får leva ännu en stund till.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
