Lundagårds kulturkrönikör Elin Suyleymanova har sett dokumentären om den unga Zlatan. Den kaxiga förortskillen som tog världen med storm. Det fick henne att tänka på sin morbror. Han drömde också om att bli en Zlatan. Men för honom tog livet en annan väg – han tvingades fly från allt han kände till.
Det var en varm sommarkväll när jag satt i bilen med min morbror. Musik spelades svagt från radion, någon turkisk låt. Vid vägarna stod kvinnor med lösa blommiga byxor som sålde saftiga vattenmeloner. AC:n ven högt. Min morbror blickade ut genom rutan och mindes sin barndom.
Att vara åtta år gammal och bli förälskad i fotbollen. Springa på gräsmattor hela eftermiddagarna med rödflammiga kinder. Håliga skor bland hundar som skäller. Kor som betar. Och gamla tanter som knaprar på solrosfrön. Komma hem utmattad, men aldrig trött. För kärleken fick honom att känna sig levande.
Att vara tio år gammal och sitta vid köksbordet med sin pappa. ”Det blir ingen mer fotboll, min son”. I stället skulle han börja simma med barnen från stan. Inte springa runt i gruset med barnen från byn. För han var äldre nu. Men när kärleken är stark går det inte att motstå. Så när pappan lämnade honom på träningen gick han in i omklädningsrummet. Men att istället vända vid dörren och springa mot fotbollsplanen. För att efter träningen gå in igen och skvätta lite vatten på handduken. Skölja håret och möta pappan vid utgången. Och förstå att fotbollen blivit hans förbjudna kärlek.
Att vara tretton år gammal och inte ha råd med fotbollsskor med dubb. Så i stället sitta en kväll och hamra fast spikar under sulorna. Att tränaren dagen efter ser när du haltar och fråga vad det är med dig. För att du ska visa skorna. Se honom alldeles förbryllad. Höra honom skratta. Skämmas lite grann. Men sen fortsätta spela.
Att vara fjorton år och spela din sista match som du inte vet var din sista med dina vänner på fotbollsplanen. Känna vinden i håret. Känna benen värka men ändå fortsätta springa. Skratta och tackla omkull varandra. Se tanterna som fortfarande satt med solrosfröna. ”Vi ses imorgon!” Samma tid, samma plats. Att inte veta att det var sista gången. Springa hem med fotbollen under armen. Se föräldrarna stå med packade väskor och passen i händerna. Fråga vad det är som händer. ”Vi ska flytta. Till Sverige.”
Att vara fyrtiofem år gammal och komma tillbaka till landet som en gång var hemma. Att nu ha en egen son. Som är fjorton år. Att skjutsa honom till träningen. Se honom springa på gröna fotbollsplaner. Med dubbade skor. Och veta att han får drömma. Utan rädsla. Och genom honom tror jag ändå att min morbror fick drömma stort. Han fick drömma som Zlatan.
