Universitetet behöver vidta fler åtgärder för att studenter med postcovid ska kunna återgå till studierna, skriver läkarstudenten Tekla Svensson.
Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.
Jag heter Tekla Svensson, och läser termin 6 på läkarprogrammet. För mer än ett år sedan drabbades jag av postcovid och har sedan dess sakta kommit tillbaka till studierna. Jag har lagt märke till ett flertal faktorer som skulle kunna förbättras för att underlätta för studenter med postcovid på Lunds universitet. Men först: Vad är postcovid och hur är det att drabbas som student?
Många fick symtom som dröjde sig kvar efter covid, som att inte känna lukt eller trötthet. De försvann i de flesta fall efter några veckor eller månader, men för vissa dröjde de sig kvar och utvecklades till ett tillstånd av konstant trötthet. Forskning på området har inte kunnat fastställa sjukdomsförloppet, men mycket pekar på att det är en pågående inflammation i kroppen som ligger bakom. Sjukdomen karaktäriseras av en bred palett av besvär som rör många delar av kroppens funktioner.
Det är inte ovanligt att studenter blir sjukskrivna eller hoppar av studierna.
Utöver utmattning tillkommer markant sänkt fysisk förmåga, som kan liknas vid träningsintolerans, ångestrelaterade problem och försämrad kognitiv förmåga, så kallad ”hjärndimma”. Jag vill dröja mig kvar vid denna del av postcovid. Oavsett vad det beror på är det lätt att förstå att försämrad problemlösningsförmåga, sänkt möjlighet till abstrakt tänkande och koncentration är förödande för studieprestationen.
Att försöka hänga med i studietakten och pressa sin hjärna till att producera, analysera och memorera blir för mycket för många med postcovid. Det är inte ovanligt att studenter blir sjukskrivna eller hoppar av studierna.
Så, hur vanligt är postcovid? Enligt socialstyrelsen finns det ingen exakt siffra, då många symtom faller in under andra sjukdomar. Det händer också att sjukdomen misstas för (uteslutande) psykisk ohälsa. Studier visar på att 3-10 procent av covidsmittade har symtom under mer än 12 veckor och att kvinnor i yngre åldrar till medelålder är överrepresenterade bland postcovid patienter. Detta föranleder tanken på att många studenter nu befinner sig i situationen jag beskrev ovan.
Studielivet kommer alltid innebära ett visst mått av stress, men det finns saker universitetet skulle kunna göra för att underlätta för studenter som drabbats av postcovid. Först och främst bör det finnas riktad information från studenthälsan om vad postcovid är och hur man kan få hjälp. Det bör finnas informerad personal som ger adekvata råd, till exempel rörande träning, där behandlingseffekten skiljer sig betydligt från utmattningssyndrom. Det är viktigt att universitetet på ett lättillgängligt sätt samlar och förmedlar information om vilorum på universitetsbyggnaderna. Att kunna vila mellan undervisningsmoment och under dagen är essentiellt för många med postcovid, och svårtillgängliga vilorum med strikta tidsbegränsningar försvårar för studenterna att delta i campusförlagd undervisning. Jag föreslår att studenter med utmattningsrelaterade sjukdomar kan få utökad tillgång till vilorummen och att de inte behöver be om en nyckel i receptionen. Vissa rum borde även rustas upp och sluta användas som förråd.
Detta behövs för att ge drabbade studenter den bästa möjligheten att kunna återgå till studierna och få en känsla av normalitet som de blivit berövade på.
Tekla Svensson, läkarstudent
