Trettioen outgivna poeter samsas om trycksvärtan i "Ny poesi 2023" på Vendels förlag. Malva Crona har läst antologin som introducerar nya svenskspråkiga författarskap för poesiläsare.
Ny poesi 2023 utgör ett sorl av röster som var och en söker efter en egen form. Till en början är det svårt att skärma av sig från de andra och möta den enskilda dikten på sina egna villkor, men efter hand som jag återvänder till dem lär jag känna dem.
Boken skiljer sig från andra diktantologier på sättet att dikterna inte stöttas av etablerade författarskap, och jag märker att det påverkar min läsning. Dikterna blir mer sårbara och jag måste själv välja att ta dem på allvar. Mötet som uppstår känns prestigelöst och oavslutat, som att jag och författarna utforskar diktandet tillsammans: ”Ska det ordet verkligen stå där? Och hur hade det blivit om du brutit raden här i stället? Vad är det för upplevelse du vill förmedla?”
Tre författare fångar mig särskilt, och i stället för att pilla bland orden fastnar jag i deras bilder, rytmer och berättelser.
Azadé Azad skriver om ”mamman”. Gestalten är oklar, och hon betraktas av ett lika oklart ”vi”. Den bestämda formen gör mamman till tungt centrum och påtalar det unika och genomträngande i denna mamma-relation; bara en person, bara en mamma, är mamman.
Dikten inleds:
Vi dog i samma sekund som vi föddes. Mamman dog långt innan.
och rör sig sedan vidare som en återberättande, mångbottnad redogörelse:
Ibland gråter mamman när minnena gör sig påminda. / Då knackar vi fram glömska ur hennes revben. Minnen / rinner ut inifrån, fyller oss.
Sara Wik gör kraftfulla ordval och har ett kännbart sväng i sina dikter. Rösten som talar känns nära och klar, öppen samtidigt som den behåller sin integritet. I dikten Slå tillbaka skriver Wik:
Jag tillhör en av dem / som sätter mig till motvärn / Som dängd i asfalt / reser mig / och bär mitt mörker
Christian Losells dikter är de renaste i boken. Korta och koncisa tar jag emot dem som små gåvor av mening. En av dem följer i sin helhet:
Jag sträcker på hjärtat / lite till / lite till / en dag ska det täcka världen
Bilden är enkel men slående, och lämnar mig uppfylld av lugn ömsinthet.
Dessa författare hoppas jag få möta igen, i fler dikter och i egna diktsamlingar. Intrycken från de andra av bokens röster kanske bleknar till obestämbara spår i neuronernas snårskog, men även dem bär jag med mig.
Tillsammans tvinnar antologins dikter mening i vår föränderliga samtid. Genom att betrakta sitt eget varande rör författarna vid förlorade naturarv, samhällsvåld och levnadsstress. De rör vi nattliga mobilmeddelanden, trasiga hissar och flyttlådor. Kanske projicerar jag mig själv i läsningen, men jag uppfattar i dikterna en fragmentarisk rotlöshet. Tuva Richert skriver:
hon kanske kan / köpa hårspännen för trehundra spänn till sin dotter / enhörningar regnbågar sjöjungfrur / det är så världen ser ut / kan vilddjuret säga / full av enhörningar regnbågar sjöjungfrur / och soldater som kommer hem
Samtidspoesi öppnar på ett eget sätt dörrar till andras upplevande här och nu. Och som opublicerade diktare framstår skribenterna som vardagliga medmänniskor snarare än upphöjda författare. Det gör läsningen intressant på fler sätt än bara litterärt. Jag tar med mig en intim inblick i andras relation till världen som vi delar.
