I Lund tävlade vi om vem som inte hade råd att åka utanför Danmark två gånger per år, hur lång tid det tog att gå till sommarstugan från bussen eller att din mamma en gång pantade burkar och tog växeln. Lundagårds kulturkrönikör Andreas Siotis ironiserar över att känna sig "fattigast i klassen” och att vara en lundensare i den bildade överklassens mecka.
”Jag är från Lund”. Så svarar jag när någon frågar var jag kommer ifrån. Ofta svarar de förvånat: ”Går det verkligen att komma från Lund?” Frågan förundrar mig. De tror kanske att jag förlöstes på en sittning. Att jag promoverades på mitt dop? Reflexmässigt undangömmer jag dessa otroliga bedrifter. Ett typiskt lundensiskt hem ser för övrigt ut som följande: sobra färgval, kök med bänkskivor i ljus björk, Lamino-fåtölj, en toalett utan den oklara ovandelen, schampot som var inköpt från frisörsalongen och trädgårdarna – stora som tio fotbollsplaner. Det var överklassen på riktigt, det var jag säker på.
Jag växte upp i ett radhus i östra delen av Lund med ett orenoverat 70-talskök. Det hade ett runt, nittiotalsdoftande arbetsbord och på denna en enorm trave av nycklar, papper, plastfickor, pennor, gamla foton på mig och min bror när vi var små och pocketböcker. Det saknade all form av rim och reson. Trädgården var fin och mycket mindre än en fotbollsplan. Min favoritdessert var ugnsbakad banan med choklad i folie. Ring ring, det är 80-talet, vi vill ha tillbaka vår dessert! Jag åkte rutschkana på en madrass nedför trappen hos grannen.
Kort sagt en underbar plats att växa upp på. Men, var var poolen? Skidsemestern i Val d’Isère? Frisörschampot (med pump) och tillhörande balsam? Ingen pool, ingen skidsemester (förutom till Sälen) och schampot – signerat Barnängen. Extrapris? Är det en ö i Baléarerna?
Tillåt mig ändå att ge dig, kära läsare, en bild av en ung protegés lidande i lärostaden Lund.
I mellanstadiet åkte vi på klassresa till ett slott. Men inte vilket slott som helst; en klasskompis vars släkt ägde detta slott som sedan ärvts i generationer. Trädgården – fotbollsplaner on crack. Mina ögon var lika stora som Caia Cosmetics senaste räkenskapsår och när vi steg in genom grinden uppenbarades den kolossala slottsbyggnaden. Plötsligt hörde jag någon utbrista: ”Där är det!”. Jag vände mig om och såg klasskompisens finger peka mot slottstornet. ”Där var mitt sovrum!”.
Begreppet överklass har blivit svårt att definiera. Ingen är riktigt säker på om den finns, hur den ser ut eller hur den beter sig. Är det riskkapitalister som köper våningar till sina barn på Strandvägen? Att säga ”äro” i stället för ”är”? Dinera med Hummer Thermidor som i Sims? Den utomordentligt renommerade sociologen Pierre Bourdieu kallar det för ”legitim kultur” – att ha ärvda pengar, målningar, slott och herresäten, ja, till och med god konversationsförmåga, bra hållning och en allmän känsla av raffinemang. Bra hållning har jag väl om jag försöker och pengarna – de räckte inte längre än till min morfars far.
Trots min bevisligt tidiga introduktion in i detta hovsamma sammanhang kan jag ändå inget om fasanjakter eller vänner som heter ”Pippe” eller ”Jejje”. Min enda försonande egenskap är min adliga kroknäsa och två ärvda släktnamn, men trots detta tar jag mig knappt över Öresundsbron.
