Utbytesstudenter världen över kämpar dagligen med hemlängtan och ångest över sitt nya hemland. Lundagårds utbyteskrönikör Clara Castenfelt lider med dem, men föreslår en lösning: civilskador.
Under hela sommaren har jag känt mig som en raket som skakar sig i stycken på avfyrningsrampen. Jag har vetat i ett år att jag ska i väg på utbyte till Venedig, men fram tills att man stiger på planet är det väntan som är värst. Väntan som går så fort men uppenbarligen ger en gott om tid att frukta för det värsta, lugna ner sig, och sen frukta för det värsta igen. Jag skrev en anteckning på telefonen där jag identifierade alla mina orosmoln och hur jag skulle lösa dem – alltifrån kulturkrockar till kontanter och bedrägeriförsök. Jag var redo för allt…trodde jag.
Jag, liksom alla andra nya utbytesstudenter, kände mig som en inflammerad finne i Venedigs anrika gamla nylle. Staden har en egen rytm, och innan du lärt dig den så står du ut. Det finns liksom en hel hemsida dedikerad enbart till att informera besökare hur turistflödet ska hållas naturligt, genom att bland annat gå på höger sida och inte stanna på broar eller äta stillastående bland folk. Detta tyckte jag var väldigt jobbigt, och även i min egen lägenhet har jag velat hålla låg profil. Mina åldrande grannar tycker väl redan att jag är ung, dum och störig, så då är det bättre för alla om jag håller tyst.
Det gick galant, fram tills för några dagar sen. Min rumskamrat och jag ska ut, när hon behöver rusa tillbaka för att gå på toa. Jag bestämmer mig för att vänta utanför vår byggnad eftersom kvällen är sval. Jag sätter mig ner på marken, lutar ryggen mot det rangliga fejkglaset som utgör entrédörren, och PANG. En symfoni av ångest. Glaset får en djup och bred spricka – likaså mina förhoppningar om en perfekt planerad utlandsvistelse. Dagen efter sitter en lapp i på insidan av entrén: Bostadsrättsägarna tackar de ociviliserade personer som orsakat denna massaker. Jag har blivit Clara Castenfelt, ociviliserad förövare.
De efterföljande dygnen var ett smörgåsbord av kris- och ångesthantering med en rejäl sidoportion skuldkänslor. Allt gick ju så bra för mig. Det var en nykter olyckshändelse som kunde hänt vem som helst. Kraften av min nätta lilla rygg hade lika gärna kunnat tredubblas dagen därpå av Alessandro, 67, som råkar slå i dörren för hårt på väg till cicchetterian runt hörnet. Men det hände mig, av alla personer.
Där och då lärde jag mig att inget mått av minutiös planering, ångest eller annat gnäll kan förbereda dig för din utbytestermin. Det du oroar dig för är antagligen inte det som kommer gå fel, men vad det än är så löser det sig. Det finns absolut ett glastak (eller glasdörr) att krossa, och när ni gjort det är ni fria. Men lita inte en sekund på historiskt välbevarade länders infrastruktur.
