Att bryta mot normer är inte lätt, särskilt när det gäller något så intimt som ens sexualitet. Tvivel och rädsla att bli hotad eller dömd kan få oss att bli otydliga med våra intentioner med den andra. Lundagårds kulturkrönikör Florencia Larrosa utgår från sin egen erfarenhet och exempel från queerkulturen för att diskutera hur man kan flörta i en heteronormativ värld.
Oavsett om du kallar dig för bisexuell, lesbisk eller vilken etikett som passar dig, känner du till fenomenet. Du står där – i skolan, på en bar eller studentklubb – och en tjej kommer och börjar prata med dig.
Det är första gången ni träffas, eller så kanske ni känner varandra sedan länge men är inte nära kompisar, det spelar inte heller stor roll. Poängen är att ni står där och pratar, och hon är trevlig och fin och konversationen flyter utan att du ens tänker på det. Men sedan händer det något som ändrar stämningen. Det är kanske något skämt hon sade, hennes reaktion på något du svarade eller bara någon blick som får dig att fundera. Är det här ett samtal mellan vänner eller kan det vara någonting mer? Är hon gay eller är hon bara snäll?
Som bisexuell kvinna har detta hänt mig flera gånger. I bland har jag varit den som försöker testa sina chanser och andra gånger har jag varit den som inte alls förstår tjejens intentioner. I en värld som avskyr människor som bryter mot normer – framför allt om dessa människor är kvinnor – blir det svårt för oss icke-normativa att känna oss trygga nog för att visa intresse för samma kön, så signalerna kan vara förvirrande.
Visst har Sverige det ganska bra när det gäller hbtqi+-frågor, men hot mot homosexuella människor förekommer fortfarande. Dessutom kan man skämmas lite om man antar att den som pratar med en är intresserad, oavsett om man redan har kommit ut och inte bryr sig så mycket om andras åsikter. Hon kanske är gay men inte intresserad av precis mig. Vad gör jag om jag är flörtig och det visar sig att hon bara är snäll? Jag skulle dö.
Så hur kan vi lösa problemet? Vi brukar glömma det privilegium vi har att bo i en teknisk värld där man kan använda olika sociala medier och dejtingappar för att visa intresse bakom skärmens trygghet. När jag tänker på olika queer-klassiker, så som romanen och dess filmadaptation Carol, inser jag att vår generation är lyckligt lottade. Tänk om Therese hade kunnat sms:a Carol: ”Förresten, flörtar du med mig?” istället för att behöva utsätta sig för sina kompisar skepticism när hon valde att följa med henne på utflykt.
I en värld som hotar mot vår existens – genom fördomar, trakasserier från våra medmänniskor och lagar som förhindrar oss att ha tillgång till en bättre livskvalitet – behöver vi ta alla verktyg vi får. Så slida i hennes DM om något blev oklart under samtalet, våga skriva ”ska vi ta en öl/kaffe?”, gilla hennes profil om du ser henne på Tinder. Eller ännu bättre: fråga direkt på plats ”vill du gå på dejt?”. Att fråga sparar tid och samtycke är både viktigt och sexigt.
Jag tror inte att frågan ”är hon gay eller bara snäll?” kommer att försvinna. Vi har ju sett samtida queer referenser som Atypical där kvinnor som Casey och Izzie tar väldigt mycket tid att göra något åt känslorna de har för varandra. I andra kulturer är det livsfarligt att leva ett liv som bryter mot heteronormen, så flörtandet kan ta längre tid. Kvinnor förväntas, trots alla decennier av olika sociala rörelser, vara attraherade av män.
Men vi har rätten att inte vara det. Så släpp skammen och fråga tjejen om hennes intentioner: livet är för kort för att skämmas för vem man är. Hon kanske blir ditt livs kärlek, men även om det inte blir så har du åtminstone en bra historia. Som vissa säger: do it for the plot.
