Med ”Kassandrasyndromet” och ”Vem dödade min pappa?” skapar Månteatern rum att känna

Grekiska myter möter fransk arbetarklass. Två pjäser blir till en föreställning när Månteatern sätter upp de två fristående pjäserna "Kassandrasyndromet" och "Vem dödade min pappa?" på samma scen, inför samma publik, utan paus. Lundagårds Alice Nyberg ser två pjäser om relationer och en omgivning som sviker.

En scen, helt insvept i vita tyger. Två gröna, palmliknande växter och en tjockteve. Jag sitter längst bak på Månteatern. Det är jag och vad som känns som tusen mellanstadiebarn, deras lärare sitter utspridda bland dem och försöker hålla nere skratt och prat. Tillsammans ska vi se en föreställning. Kassandrasyndromet och Vem dödade min pappa? är två fristående pjäser som spelas efter varandra utan paus. Det är två berättelser om relationer och om en omgivning som sviker.

Kassandrasyndromet sammanfattar det trojanska kriget med en modern tonårings ord. Den sköna Helena kallas fitta och anses vara orsaken till att folket i Troja har varit tvungna att leva bakom höga murar de senaste tio åren. ”Tio år utan att få bada i havet”, suckar Kassandras mamma, drottning Hecuba, spelad av Lillemor Hjelm. Men räddningen är här! En fredsgåva har placerats utanför Trojas portar: en jättelik häst i trä. Ikväll blir det fest! Men en förtvivlad Kassandra, spelad av Meera Ryan, har förutspått framtiden; inne i hästen sitter soldater som kommer slakta hela Troja. Okej inte hela Troja, Hecuba blir illa tilltygad men överlever och Kassandra själv kommer kidnappas av självaste Agamemnon som sitter beredd att storma staden med sin flotta.

 

Vi får inte veta exakt varför Kassandra har fått sina syner men det är tydligt att ingen tror på hennes varningar. Inte ens hennes egen mor. Hon blir stämplad som galen. Det är ett modernt mamma och dotter-drama som varvas med grekisk mytologi berättad med breda penseldrag.

Det är en fin pjäs som väcker tankar. Men tankarna saknar dessvärre riktning och plockas inte upp under pjäsens gång. Jag kommer på mig själv med att tänka på forskare som varnar om jordens undergång. En liten stund tänker jag på de konspirationsteorier som växte fram här och där under pandemin. I slutet tänker jag på Metoo-rörelsen utan att gräva djupare i hur det kan kopplas till det som sker på scen.

När pjäsen avslutas med Sinéad O’Connors fantastiska musikvideo till låten Troy ligger en känsla av uppgörelse och revansch i luften. Men jag har svårt att svara på vem som ska göra upp och mot vad. Kanske kunde en tydligare riktning hittas? Något som kopplar pjäsens högaktuella tema till idag och till oss som sitter i publiken. Trådarna finns i tusen, det gäller bara att välja en att fokusera på.

Övergången från Kassandrasyndromet till Vem dödade min pappa? sker smidigt. Vi i publiken märker knappt att det sker. Den första ensemblen lämnar scenen. På teven fortsätter musikvideon Troy spelas för en tom scen innan den tonar ut och blir till ett ljudlöst flimmer. In på scenen kommer en man i badrock och en mjuk och lugn melodi växer fram, en sådan man hör på spa eller i en hiss. Gammal rekvisita städas bort och pjäsen tar vid.

Vem dödade min pappa? handlar lika mycket om det franska klassamhället som relationen mellan en man och hans far.  Det börjar med ett återberättat telefonsamtal. Det är sonen som blir uppringd. Han får veta att hans pappa har skadats i en olycka på fabriken där han jobbar. Hans rygg är paj. Det kommer ta flera år innan han kan gå igen, men han lever. I en fåtölj sitter pappan nedsjunken och ser liten ut med öppen morgonrock och stora boxerkalsonger. Vidare spelas en pjäs som bara snuddar vid ytan av den tematik Édouard Louis lyfter fram i sin bok Vem dödade min far? [som pjäsen är baserad på. Reds.anm.].

Missförstå mig rätt, det är en bra pjäs! Jag blir berörd och den underhåller. Sakib Zabbar gestaltar bokens vuxna berättarjag på ett trovärdigt och lekfullt sätt. Likaså gör Mats Granath en bra pappa med struligt liv och en dålig relation till sin familj, men han är inte pappan i Vem dödade min far?. Kanske utger han sig inte heller för att vara det, men jag tycker att pjäsen hamnar för nära boken samtidigt som den är för långt bort. Louis pappa är skitig och vrång och lever i ett hårt klimat i norra Frankrike. Granath blir en arbetarfarsa i en stockholmsförort som är sjukskriven och hatar sosseriet. Jag tror att den pappan skulle må bra av att lyftas bort från bokens kontext och sättas in i sin egen.

Pjäserna väcker tankar om samhället och livet, men det är framför allt när jag ser det hela genom ögonen på min medpublik som jag inser hur viktig Månteatern, och all annan teater för barn och unga är; det är livsviktigt att barn får se vuxna människor skrika och gråta och skratta. Och leka! Att de får lära sig att det finns rum för känslor, rum för att sörja, rum för att vara förtvivlad. Att saker kan förändras, att ingenting är statiskt. Att det är okej att vara arg, på mamma, på pappa, på Emmanuel Macron och hela jävla världen.