Kan studentlivet bli för dekadent? Lundagårds studentlivskrönikör Maria Müllern-Aspegren försöker få grepp om vardagen i en uppsjö av fester, tragikomik och halvrökta camel blues.
Tänk er; man är sjutton, hos en äldre släkting, uttråkad och aspirerande pseudointellektuell. I bokhyllorna bläddrar man förbi absoluta tegelstenar om assyriska imperiet och något ifrågasättbara antropologiska etnografier från 1800-talet. Till slut greppar man en valfri bok av den franska psykoanalytikern Jacques Lacan och slöläser tills man stöter på begreppet som ska definiera ens ungdom, nämligen jouissance.
Vad är då jouissance? I psykoanalysen beskrivs det som en brytpunkt, där njutningen i sitt överflöd överträder till smärta. En överdriven hedonism, smutsigt dekadent, njutning utöver det simpla tillfredsställandet av behov. Det är helt enkelt att må så bra som man börjar vilja dö.
När jag var sjutton tyckte jag att konceptet var intressant. Nu när jag studerar känns konceptet omslutande. Det finns inget mer jouissance än studentlivet. Några exempel:
Att gå ut en onsdag och sedan vara våldsamt bakfull på föreläsningen dagen efter. Halsa kir rakt från flaskan. Ha tre fester ikryssade ”kommer” på Facebook, alla på samma dag. Bli barstoppad på Penthouse. Ha på sig för stark parfym. Skriva omtentor. Dricka shower-beers i korridorens dusch. Beställa Foodora och äta sig illamående. Köpa för dyra kläder på Weekday. Ringa sitt ex på fyllan och skratta tillsammans med gråten lite i halsen. Leva så intensivt att du domnar av. Allt detta på lånade pengar.
Ibland tror jag att jag kommer rämna, med mina tusen engagemang och extrema FOMO. Mitt rum är stökigt, min kurslitteratur oläst och här står jag salongsberusad 15:00 en torsdag iförd endast ett lakan på väg till en togasittning. Jag har såklart kul, men ibland känns det bara lite för bra. När jag sitter där på förfesten, drickandes en Sofiero för tredje dagen, dras jag ut ur min egen kropp och ser på mig själv ovanifrån. Mina tänder kommer falla ut av alla dessa groggar. En känsla av att jag rämnar, att detta är allt annat än hållbart.
Kanske är det en mognadssak (det är definitivt en mognadssak). Detta är nog bara hur det är att vara tjugo, med en outvecklad frontallob och bristande konsekvenstänk.
Det ska såklart bli skönt när min tillvaro är något mer stabil, när jag har ett jobb och en förlovningsring och är bosatt i en förort till Göteborg. Men ska det inte göra lite ont att må så här bra, att vara så här ung? Att lida av överflöd är för mig den bästa av psykoanalysens alla åkommor att dras med.
