Vad är skillnaden på att vara "själv" och att vara "ensam"? Kanske kan platsens betydelse ge oss några ledtrådar, menar Lundagårds utbyteskrönikör Bianca Raffone.
”Och att ha ingenting är på sätt och vis inte lika plågsamt i en ny miljö. Eller åtminstone plågsamt på ett annat sätt.” skriver Amanda Svensson i sin roman Ett system så magnifikt att de bländar (2019). Jag sitter på dubbeldäckar-bussen påväg till min universitet i utkanten av Dublin när jag hör meningarna i min ljudbok. De ringar in mitt år precis.
Jag har varit och kommer vara ganska ensam i år. Eller själv, kanske jag ska säga för det låter mer inspirerande och självständigt.
Sommaren spenderade jag i Spökstaden, det smeknamn Lund fått av de studenter som väljer att åka till sina hemstäder över sommaren. Det var ganska ensamt ibland. Få av mina kompisar stannade kvar över sommaren, och utan studenterna blir Lund en betydligt sömnigare stad med färre engagemang, pubar och aktiviteter. Med det sagt är det är mycket lättare att vara ensam när man är beredd på det. På många sätt var Lund det minst ensamma alternativet.
Klart värre än att känna sig ensam på sin sommarstängda studieort är att känna sig ensam i sin hemstad. Jag hyser ingen avsky mot min hemstad Göteborg, men det är långt ifrån den stad jag växte upp i. Till skillnad från under gymnasietiden är det inte längre en plats där alla mina kompisar är samlade. Tydligen har de egna liv som tagit dem på äventyr bort från Göteborg. De kompisar som väl vänder hem har jobbscheman som inte matchar ens eget. Ledigheten som skulle bestå av kära återseenden blev inte som planerat. Plötsligt sitter jag där, ensam, vid sina föräldrars matbord och äter rostmackor som en förvuxen mellanstadieelev.
Att känna sig ensam i Lund är ingenting emot att känna sig ensam i sin hemstad. Att gå på gator där man tidigare alltid hade någon att hälsa på inte längre har någon att springa in i. Sitta ensam en fredag för att jag inte längre har någon att ringa i min hemstad.
Nu är sommaren slut och jag är ganska ensam igen, fast i Dublin. Jag minglar och försöker se ut som någon man vill bli kompis med. Fastän merparten av de jag försöker konversera artigt med verkar snälla och fastän jag har skaffat mig några vänner, spenderar jag mycket tid ensam. Det är så när man flyttar till en ny stad och ett nytt land. Det är okej.
Det är klart enklare att vara ensam när man innan vet att man kommer vara det. Eller svårare på ett enklare sätt. I ett nytt land eller som den som stannar kvar över sommaren. Mer naturligt att sätta sig på ett café själv eller spendera helgen med att utan sällskap planlöst vandra runt i staden. Annat är det att vara ensam på platser där man kan varenda trottoarkant.
Det låter deppigt att vara ensam. Bättre att romantisera sitt liv och kalla det för att vara själv. Det är dock svårt att göra i en bekant miljö. Ensamheten känns sällan inspirerande och självständig i sin hemstad.
