Bokmässan: Jippo eller litterär fristad?

Den 28 september till 1 oktober gick Bokmässan, Nordens största kulturevenemang, i vanlig september-ordning av stapeln i Göteborg. Lundagårds Emmy Odeskog var där för första gången, och rapporterar om sin upplevelse.

Varje höst vallfärdar Sveriges kulturelit till Göteborg för att delta i landets största kulturjippo: Bokmässan. Det är sen gammalt, men desto nyare är det att jag ska dit. I egenskap av ung bokmal från landsbygden ser jag ofrivilligt men storögt upp mot landets Stockholmsbaserade kulturjättar. De som, mot alla dåliga odds som samtiden bjuder, lyckas försörja sig på litteraturen. En dröm, och Bokmässan en drömvärld.

Men jag har blivit varnad. Det är en köttmarknad, en kommersiell cirkus. Ett svart hål av bekräftelsebehov som ingenting kan fylla. Litteraturen undslipper naturligtvis inte kapitalismens logik, men det är bara en avlägsen vetskap när man ligger nerbäddad i sängen på den skånska vischan och läser ur någon secondhand-shoppad version av Gösta Berlings saga med pannlampa.

Redan första kvällen i Göteborg konfronteras jag dessutom med ytterligare en central, och något tväreggad, bild av mässan. Jag är på invigningsmiddag på Stadsteatern, och en ung översättare från Polen kommer fram och frågar om vi ska med till festen.

– Finns det en fest? undrar jag, naivt. Det stod ingenting om det i min inbjudan.

– Det är bokmässan, skrattar någon som varit på Bokmässan varje år sen typ femtiotalet.

– …det finns alltid en fest

Bokmässan är efter– och efterefterfesternas högborg, tydligen. Flora Wiström skriver på sin blogg: “Det värsta med bokmässan är att det är omöjligt att undkomma känslan av att det alltid finns en roligare fest någon annanstans”. Jag tänker att känslan av att det finns tusen roliga fester men att man själv inte är på någon av dem är värre.

Men att det festas en hel del bakom kulisserna syns då inte i ansiktena på scen dagen därpå. Jag går runt mellan montrarna och förvånas över hur kvicktänkta och kunniga alla lyckas vara på beställning. Elis Monteverde Burrau ser förvisso bakis ut där han sitter nedsjunken i någon fåtölj, iklädd LIDL-strumpor och med solglasögon på näsan, men kläcker ändå ur sig den ena klarsynta kommentaren efter den andra. På en annan scen raljerar Jan Guillou om varför gängvåldet inte är ett riktigt problem. Det passar inte in i nidbilden av författaren som introvert och försiktig. Alla verkar snarare till tänderna medietränade.

Många har sagt att det är ovant att se boken få så mycket uppmärksamhet. Jag håller inte med; det är bara en annan typ av uppmärksamhet, en typ som jag förknippar med pop-musik och kanske tech. Att läsa är ju en så lågmäld syssla, och den brukar diskuteras i så lågmälda rum. Bokmässan är inte ett sånt rum, men det är ett rum. Hängivet och högljutt. Huruvida det är uppfriskande eller själsdödande kan jag inte avgöra.

Det här blir ännu tydligare när jag senare samma kväll besöker Bokmässan By Night, ett nattklubbskoncept som introducerades förra året. Det är litteratur-Sverige i festtappning – parallellt med dans och ölförsäljning samtalar kulturprofiler på scen. Den tidigare nämnda Flora Wiström intervjuar Jonas Hassen Khemiri om hans nya bok Systrarna, och andra författare (tillika kändisar) står i klungor runt omkring och sneglar på varandra. Det är kul, avslappnat. Elitistiskt? Jag vet inte, snarare konferans-igt. Alla som är inuti bubblan bryr sig skitmycket, de som är utanför bryr sig inte alls.

Det blir tyvärr varken någon efter- eller efterefterfest. För mig, alltså. Trots det är jag nöjd med min Bokmässo-debut. Jag kan förstås förstå varningarna: det är lite kommersiellt. Men vad är inte? I litteraturens utrotningshotade-fall är nog all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, och som Khemiri skrev på sin instagram: “det finns så få ställen tillägnad boken att varje ny plats som inte är ett köpcentrum är en bra plats.”