I ett brev till Lundagård skriver Studentbladets Nathalie Koskinen om sin erfarenhet av att besöka Uppsala som finlandssvensk student i Helsingfors. Ett besök som fick henne att reflektera över sin egen starka koppling till den svenska kulturen.
Hej Thea,
Nu har denna finländska jänta fått smaka på det goda studielivet på andra sidan sjön. En solig oktoberhelg tog jag färjan över till Stockholm och satte mig på ett tåg norrut till ett av Sveriges studentmeckan: Uppsala. Där studeras det i anrika byggnader, äts hallongrottor på konditori och festas på någon av de tretton olika nationerna runtom den ståtliga domkyrkan. Ganska likt som i Lund, kan jag tro!
Det är alltid lika trevligt att hälsa på sina finlandssvenska vänner som gav upp med att lära sig finska och stack över Östersjön så fort de fick chansen. Ibland önskar jag att jag gjort det samma.
Det är något som väcks inom mig när jag besöker Sverige. Det är underbart att få prata och höra mitt modersmål överallt, känna spänningen av att kanske få se glimten av en Wahlgren-Ingrosso eller någon annan TV4-profil på Stockholms gator, och att handla på Ica, vars tv-reklamer för evigt etsat sig fast i minnet.
Som finlandssvensk från Österbotten har jag typ enbart konsumerat svensk media som liten. Sverige har alltid varit min referensram för kultur, och det har alltid känts så mer glamoröst och roligt än det finska. För en svensk låter det här kanske bakvänt, men det är verkligheten för många finlandssvenskar som inte haft en naturlig koppling till den finskspråkiga kulturen.
I Sverige behöver jag inte förklara åt någon vad Melodifestivalen eller Tillbaka till Vintergatan är, och alla kan skriksjunga med i ”Cara Mia” och Håkan Hellström på klubben. Ack så tryggt och hemtrevligt!
Ändå skulle jag inte ge upp Helsingfors som min hemstad. Som du säger finns det så mycket mer här, än det faktum att det är en studiestad. Jag kan upptäcka nya kaféer, platser, barer och människor varje dag om jag så vill. Här får jag utforska och navigera mig i den finlandssvenska identiteten och utmana mig själv att prata finska.
Det var egentligen inte förrän jag flyttade till Helsingfors som mitt innerliga intresse för finsk kultur väcktes. Därefter känner jag också att jag kan allt mer identifiera mig själv enligt den. Den finska ärligheten, tystnaden och blygsamheten är något jag numera betraktar som charmigt, och inte tråkigt. Och efter fyra år i Helsingfors kan jag på karaoke nästan uppskatta finska schlagerikonen Virve Rostis hit ”Sata Salamaa” lika mycket som Carolas ”Främling”.
Men som svar på din fråga om jag hade valt någon annan stad att studera i om jag fick välja igen: kanske, en svensk stad i så fall.
Av ren nyfikenhet skulle jag vilja veta vem jag skulle ha blivit om jag hade valt att ty mig till den svenska tryggheten.
