För både universitetsanställda och studenter innebär professorsinstallationen ett uppvisning av universitetets många och gamla traditioner. Lundagård var på plats under fredagens vimmel av studentmössor och fanor.
När orkestern börjar spela, tystnar publiken på bänkraderna inne i Universitetshusets aula. I ett långsamt tåg kommer de in. Rektor, professorer och studenter, alla med sina respektive traditionella högtidsdräkter på sig.
Längst fram i karavanen går studenterna med allvarlig blick och raka, bestämda steg mot scenen. Men flera av professorerna bakom försöker snarare undslippa det högtidliga allvaret, och letar efter välbekanta ansikten i publiken att dela ett avslappnande leende med.
Traditionen, som har sina rötter i medeltiden, innebär att rektorn tilldelar nya professorer sin titel. Rektor Erik Renström börjar med några traditionsenliga meningarna på latin som därefter följs av tal, föreläsningar och till slut har 22 nya professorer formellt blivit till. Akademiska kapellet tar den första tonen i avslutningsymfonin medan karavanen av studentmössor och svarta kappor återigen gör sin långsamma marsch ut från salen.
Efteråt samlas alla medverkande studenter utanför. En av dem är Axel Syrén, som är fanbärare för Hallands nation.
– Det är kul att försöka hålla de här traditionerna levande, det är därför jag vill göra sånt här. Tidigare var ju alla studenter vid universitetet med i en nation, och det handlar om att försöka ha kvar studentrepresentationen vid såna här typer av evenemang, säger han.
Nere i Universitetshusets källare har det börjat bjudas på champagne med tillhörande snittar. I folkvimlet står de nyss installerade professorerna Johan Eker och Anna Houmann. Johan Eker säger att han tidigare varit skeptisk till det ceremoniella under professorsinstallationer, men att känslan blev en annan när han själv var en av de deltagande.
– Det blir en helt annan sak när man har sina egna anhöriga i publiken, då blir hela ceremonin mycket finare, säger han.
– Det är som en enorm performance, jag tycker det är superhäftigt, säger Anna Houmann.
Foto: Polina Dolinina
Efter en stund dyker rektor Erik Renström upp under mingelrundan. På sig har en djupröd mantel och en enorm guldkedja som bär en ännu större platta med Lunds universitets sigill.
– Manteln är väldigt skön att ha på sig, om det blir varmt är det bara att kasta upp den lite. Kedjan har jag försökt matcha med min guldiga slips undertill, säger han.
Längre bort står Johan Jörlert och Marie Theander från Akademiska Föreningen. De märker ut sig med sina ljusblåa dräkter i det mörka kostymhavet. Under professorsinstallationen var de nämligen rektorns kursorer, som har den ceremoniella rollen att fungera som hans livvakter.
Varsamt, med vita skyddshandskar fick de bära en gyllene stav som gavs till universitetet när det öppnade, 1668.
– Jag har lite ont i armen efter att ha burit den. Det blir faktiskt ganska tungt efter ett tag, säger Johan Jörlert.
De förklarar att den stora utmaningen inte är att gå fram till scenen, det är snarare att behöva sitta helt och hållet stilla under ceremonin.
– Plötsligt kan man känna att det kittlar lite i pannan. Men då kan man inte ta upp handen och klia, säger Marie Theander.
– Vi får blinka, men med förutsättningen att vi gör det fort, annars kan det bli bilder där det ser ut som att vi blundar, berättar Johan Jörlert.
Som kursorer har ni kanske en av de viktigaste positionerna man kan ha som student under en sån här ceremoni, hur känns det?
– Jo, det har vi kanske. Det är ärofyllt och känns viktigt att bevara den här gamla traditionen, säger Marie Thenander.
