A tale of två studenthem

Hur bildades det manliga stundetboendet Thomanders och dess kvinnliga motsvarighet Studentskegården? Och hur är det att bo där? Lundagård har träffat Kristina, Ingegerd och Mikael – tre alumner från de mytomspunna studenthemmen som gett tak över huvudet till Hasse Alfredsson och Elsa Grave.

”Ekonomer blir lite mer än krämare, medicinare lite mer än hantverkare, jurister fnissar, teologer vågar leva och humanister lär sig tjäna pengar”.

Så beskriver en hemit – en person som bor eller har bott på Thomanders studenthem – livet på boendet i en av Thomanders jubileumsböcker. 

Thomanders invigdes 1895 tack vare en generös fastighetsdonation till Lunds ­universitet. Syftet var att skapa ett ”hem för välartade och obemedlade, vid universitet inskrivna studerande”. Sedan dess har Thomanders förvaltats av en stiftelse och gett rum till 12 manliga studenter varje år. 

48 år senare invigdes Studentskegården (LSG) med plats för 39 kvinnliga studenter. Precis som Thomanders skapades Studentskegården tack vare en privat donation, men för LSG var vägen något krokigare. Från början var donationen, en klumpsumma på 100 000 kronor, på väg att användas till att bygga bostäder åt manliga studenter – trots att det fanns ett större behov av bostäder för kvinnor. 

Styrelsen för Lunds kvinnliga studenthem motsatte sig detta och bedrev en lyckad övertalningskampanj. Tillsammans med Lunds Kvinnliga Studentförening arbetade de sedan i flera år för att samla in mer pengar och en tomt till boendet. 1937 – 20 år senare – invigdes Studentskegården.

De två studentskorna Kristina Hallind och Ingegerd Whitlow flyttade in på LSG i slutet av 60- och början på 70-talet. Båda menar att friheten som LSG har gett, både till dem och till andra, är bland det bästa med boendet. Ingegerd berättar att det var vanligt att studenter bodde inneboende innan studenthem som LSG började byggas. Då behövde man hela tiden förhålla sig till reglerna  hos sin ”inackoderingstant”:

– Hängde man strumpor på elementet så kom hon in och skällde ut en, berättar Ingegerd. 

Till skillnad från studentskorna återkommer hemiten Mikael ”Mus” Karlberg inte till frihet när han beskriver tiden på Thomanders. Istället beskriver han åren på hemmet som utvecklande – delvis för att de inte alltid var så fria.

– Det skojiga är att det var så lärorikt. Att tvingas umgås med människor du kanske inte hade umgåtts med annars i en så tät miljö, säger Mikael. 

Mikael flyttade in på Thomanders i ­början på 80-talet. Genom Toddyspexet hade han träffat några som bodde på Thomanders som tyckte att han också skulle flytta in. På Thomanders var det – i alla fall på Mikaels tid – de boende själva som bestämde vilka som fick flytta in. 

Mikael berättar att det finns mycket traditioner på Thomanders, bland annat anordnas första majbrunch, gåsamiddag och julfirande. På flera av festerna är utflyttade hemiter och deras familjer bjudna.

– Du fixar massa stora fester varje år för 150-200 personer. Man får lära sig laga mat, duka, hålla tal och umgås med alla sorters människor. På så sätt är det en fantastisk skola, säger han.  

Som boende på Thomanders förväntas det att man alltid ställer upp som värd. I det ingår att städa bakfull och vara social även om man inte känner för det. Mikael förklarar att det var ett koncept man var tvungen att köpa och att det kunde vara krävande.

– Alla som har bott där har känt stor glädje, men de har också känt jättestor ångest ibland. För att det är en formativ del av ditt liv. Och, som sagt, det är inte alltid jättekul att vara tvungen att göra någonting, säger Mikael. 

I dag är Mikael väldigt glad över att han har bott på Thomanders och berättar att han ­värdesätter tiden där ännu mer i efterhand.

– Man behöver nog ett visst perspektiv på det, när man bodde där kunde det ibland vara frustrerande och jobbigt.  

På LSG fanns det däremot inte lika många traditioner. Men de brukade i alla fall ha ett luciatåg som gick genom husets alla rum och avslutades med en gemensam fika. Ingegerd förklarar att det var på modet att vara radikal, inte studentikos, när de bodde på Studentskegården under 70-talet. 

Och då hade man, som ni säger, dygnat.

Avsaknaden av traditioner verkar dock inte ha lett till en brist på gemenskap. Istället umgicks de i köket, Studentskegårdens hjärta. Där satte man sig så fort man ville prata med någon eller undrade någonting.

– Vi kunde ju inte googla, säger Kristina.  

Ingegerd fyller i och berättar om samtal i köket och om vårkvällarna som fortsatte långt in på småtimmarna.

 – Sedan blev klockan så mycket så då tänkte man, det är inte lönt att vi går och lägger oss, nu äter vi frukost. Och då hade man, som ni säger, dygnat, berättar hon. 

På frågan om det finns något som är typiskt för studentskor svarar båda tveksamt – möjligtvis studieflit, säger de till sist. Annat vore nästan konstigt – akademiska meriter är kriteriet man utgår ifrån när man tilldelar boende på LSG. Från början tog man också hänsyn till de sökandes ekonomiska situation, men efter att CSN infördes slutade man med det. 

Mikael har däremot inga problem med att peka ut vad som är typiskt för boendena på Thomanders. De flesta hemiter ägnar sig åt ”det kreativa studentlivet”– någon form av spexande, teater eller musik. Och, lägger han sedan till:

– De är jävligt trevliga i princip allihop. På något sätt förväntas du vara trevlig mot folk som kommer utifrån och det är alla.

I övrigt säger Mikael att det är stor variation på personerna som bor på Thomanders  men att boendet kanske ändå inte tilltalar riktigt alla.

– Det har nog aldrig bott några svartrockare eller emos eller samhällsomstörtare [på Thomanders reds. anm.], säger han. 

Har du en gång bott där är du alltid boende.

Är de boende på Thomanders lite mer till höger politiskt?

– Det får man nog säga. Om du är vänsterengagerad har du ofta svårt för mer traditionella attribut som frackmiddagar, fyrstämmiga snapsvisor och att dricka punsch på torsdagar, konstaterar Mikael. 

Under samtalets gång framträder bilden av ett boende med en intern jargong och en stark, generationsöverskridande gemenskap. Träffar man en hemit kan man alltid diskutera huruvida kapris är en krydda eller ett tillbehör – en fråga som bottnar i att hyran på Thomanders täcker kostnaden för kryddor och (beroende på vart man står) kapris. Mikael berättar att han brukar golfa med några gamla hemiter och att han fortfarande går på första majbrunchen om han kan. Enkelt uttryckt:

– Har du en gång bott där är du alltid boende. Du har kvar din nyckel, säger han. 

På Studentskegården behåller man inte nyckeln när man flyttar ut. Trots det är det tydligt att studenthemmet fortfarande har stor betydelse för både Ingegerd och Kristina. Inte bara drömmer de båda om sitt gamla boende då och då, Ingegerd berättar att Kristina länge lät en väska ligga kvar i källaren på LSG – för att behålla någon form av koppling till stället.        

Och någon nyckel verkar faktiskt inte behövas. Kristina och Ingegerd – som gärna vill visa Studentskegården innan vi skiljs åt – konstaterar att de fortfarande kan koden. Dessutom har vi en vattentät plan ifall någon skulle undra vad vi gör där.

– Vi säger att vi är Kvinnliga akademikers förening och att vi ska undersöka om det finns porslin tills imorgon, meddelar Kristina bestämt med glimten i ögat