Spex i blodet

För Selma Klasson kom spexandet med modersmjölken. Hon är dotter till en av Boelspexets grundare och sedan i våras är hon dessutom regissör för hela spexet.

Selma möter mig utanför stora salen med ett vänligt leende och visar runt i lokalerna. Det märks på de raska stegen att hon är van vid ett högt tempo. När vi ses är det tre dagar till premiären av Cumann n mBan – Historien om hur Irland nästan blev självständigt och i stora salen håller på att riggas inför genrepet. 

Selma berättar att hon har vetat vad hon vill göra ända sedan hon var liten: 

– När andra skulle bli tandläkare skulle jag bli lundastudent och spexare! 

Sagt och gjort. Samma år som hon tog studenten läste hon en strökurs, sökte till Boelspexet – och kom in. Idag, tre år senare, har hon ansvar för hela Boelspexet vid sidan av studierna till ämneslärare. Hon är regissör, chef över både manus- och scengruppen och står själv på scen. 

För Selma kom spexandet med modersmjölken. Båda hennes föräldrar är gamla spexare och hemma har musik, dans och teater alltid fått ta mycket plats. Dessutom är familjen frekventa spexbesökare:  

– Jag har sett alla Boelspex sedan jag föddes, utom två, berättar Selma. 

Selma säger att hon alltid har haft ett stort intresse för att stå på scen, men att passionen för spexandet till stor del handlar om gemenskapen i ensemblen: 

– Det är så mycket mer än att bara stå på scen och skapa. Det är att umgås intensivt på ett absurt, men extremt härligt, sätt. 

När Selma visar runt märks det att boelisterna är ett sammansvetsat gäng. De är i full färd med att förbereda det sista inför föreställnigen Cumann n mBan – Historien om hur Irland nästan blev självständigt som sattes upp den 13-15 oktober. Dagen innan var det teknikrepetition fram till 02:00 – men det märks inte på humöret. Inne i sminklogen pratas och skojas det glatt medan några spexare övar på att sminka. 

– Det är superkul att sminka, men man gör det för att få hänga med alla, säger Gustav Nauclér. 

Under spex-perioden ses boelisterna 4-5 gånger i veckan. Sy-chefen Julia Biskupiak, som också hänger i sminklogen, säger att det svåraste är att hinna med livet utanför. 

Selma själv liknar spexandet med att åka på kollo. Hon beskriver perioden som en ”bubbla” när hon tänker på spex hela tiden och tillägger sedan: 

– Man blir en familj.

”Boel” är också Lunds enda spex där alla som står på scen och skriver manus är kvinnor. Enligt Selma så märks det i manuset, 

– Det är mer tillåtet för oss att göra narr av könsnormer eftersom vi har ett tolkningsföreträde. 

Hon menar att det är en chans man gärna tar tillvara på. Samtidigt poängterar hon att ”Boels” främsta uppgift är att göra kul föreställningar– inte att kommentera samtiden. 

Alla i Selmas familj är eller har varit aktiva i olika spex. Det var faktiskt så hennes föräldrar träffades. Hennes mammas engagemang verkar sakna motstycke. Under samma år var hon med i Karnevalen, förman i Toddyspexet, på scen i Jesperspexet och grundade Boelspexet. När jag frågar om det kan finns en press i att vilja leva upp till mammans engagemang skakar Selma på huvudet och säger att hon bara ger mycket stöd: 

– Hon stöttar mig när jag är trött eller ledsen. Hon peppar, taggar och ger tips. 

Att det kan behövas är inte konstigt. Selmas arbete i ”Boel” kräver både mycket tid och energi. Samtidigt tvekar hon inte en sekund på att det är värt det. 

– Skillnaden mellan att vara i ansvarspost och inte är att man lägger mer tid på det. Det är som att få umgås mer med sin familj och sina bästa kompisar. Jag vill lägga min tid på ”Boel”. 

Sedan lägger hon till att det känns både kul och viktigt att ta ansvar i just ”Boel” eftersom det är en förening som hon har fått så mycket av. 

– Det känns fint att ge tillbaka. 

Jag frågar hur Selma och de andra boelisterna ska fira när de är klara med helgens föreställningar. Svaret kommer snabbt: 

– Fira gör man under tiden. 

Hon säger att de kommer fira på fredag – för att det är premiär. Och på lördag och på söndag – för att det är föreställning. 

Och att fira under tiden är nog behövligt, för någon lång paus blir det inte. Bara en vecka efter föreställningarna kommer Selma och manusgruppen börja med manuset till vårens föreställning.