Det finns få länder som nedprioriterar allmänbildning om kultur som Sverige. Lundagårds kulturkrönikör Andreas Siotis frågar sig hur vi kan vara så efter i lilla landet lagom.
I första avsnittet av realityserien Allt för Sverige tas deltagarna till Sveriges mest besökta turistmål – Ullared. Det är svindlande. Vårt främsta kulturarv är alltså en arena som säljer Made in China-attiraljer? Jag har själv aldrig varit där, men har efter en stunds reflektion insett att jag i så fall måste åka dit. Samtidigt har jag en fascination för det som är folkligt. Det är ju det av en anledning. Att laga en riktig carbonara har blivit lika mycket bildning som att redogöra för vad ”chosefri” egentligen betyder. Nu måste någon (Magdalena Ribbing, rest in power) sätta ner foten.
Eller? Är det Ingrosso-klanens fel att svenskar har blivit så uppspelta över det italienska kökets utbredning i vårt land? Jag avskyr också snobbismen om vad som är ”genuint” eller inte. Ingen bryr sig om att du blev vän med grannhusets mormor på din Italiensemester och att hon lärde dig att göra pasta. Det är mjöl och det är vatten, blanda ihop det och så är det klart.
För det andra vill ingen heller bli lärare i Sverige. Varför då? För att de kontinuerligt körs över av föräldrar, som tyvärr är dumma i huvudet. Att vara lärare är inte bara ansträngande utan kräver stor kompetens och intelligens. Du måste vara didaktisk och hålla studenter engagerade medan du pratar, ha hög social och interpersonell kompetens, kunna tolka omöjliga läroplaner och ge rättvisa betyg utifrån underlaget. I Finland har lärarna likvärdig status som jurister, läkare eller psykologer. I Sverige behandlar vi dem som om de vore kriminella illbattingar som blir tillsagda på skarpen.
Samma höst som jag var på utbyte i Frankrike föreslog Skolverket att slopa antiken fram till 1700-talet i skolämnet historia. Det var tydligen ett initiativ som ville framföra att den relevanta historien ligger i efterkrigstiden; 40-talet och framåt. När jag blev varse om förslaget berättade jag det för de franska studenterna som rättmätigt tappade hakan. ”Vad håller ni på med i Sverige?“ frågade de. Jag har aldrig känt mig så mycket som en stenåldersmänniska (inte för att jag, med tanke på detta förslag, hade vetat vad en sådan är).
