Varför har man hemlängtan när man inte vill åka hem? Trots att hennes nya hemstad känns tusen gånger mer intressant, försöker Lundagårds utbyteskrönikör Clara Castenfelt bena ut sitt starka känslomässiga band till Sverige.
Jag besökte arvtagerskan och konstpatronen Peggy Guggenheims konstsamling i veckan. Där läste jag ett citat av henne: ”Att bo i Venedig eller ens besöka det betyder att du blir kär i själva staden. Det finns inget över i ditt hjärta för någon annan.” Det berörde mig, då jag sedan min flytt inte bara har lärt mig älska en helt ny plats utan också fått ännu större kärlek för den jag lämnat.
Ett perfekt exempel på detta uppkom för några veckor sedan när jag vinkade av min syster och mamma som besökt mig i några dagar. Kvar i mitt skafferi lämnade de Sveriges big four: Marabou, Daim, Gott & Blandat och OLW- dipp. Jag satte mig i soffan, bröt av en rad choklad och kände hjärtat gny lite grann. Bara en bit svensk choklad knöt mig till hundratals sociala interaktioner och minnen hemifrån: mammas soffa i Huddinge en fredagskväll, en halvtom biosalong på Sergels torg, eller den söta delen av charkbrädan som jag och mina bästa vänner satt ihop i deras korridorskök på Sparta.
Jag har aldrig varit ifrån Sverige en längre tid. De få gånger jag fått hemlängtan har det lösts sig, då jag alltid åkt hem. Och visst, hem ska vi alla likväl, men den här gången upplever jag saknad utan en quick fix. Missförstå mig rätt – jag älskar Venedig. Rutinerna är på plats och jag vet vart alla broar leder trots att hela skiten ser likadan ut. Men när vi kunde ha njutit av färsk lagunfisk på en restaurang vid kanalen så köpte jag och min rumskamrat ändå potatis, frusen panerad fisk och dillsås för att återskapa våra gamla skolluncher i Sverige. Jag finner mig själv hela tiden balansera mellan längtan och tillfredsställelse; saknad utan sorg. Fungerar det ens?
Det känns som att andra har svårt att förstå sig på min sentimentalitet. De vänner jag skaffat här har inte kunnat relatera, utan verkar se hela utbytet som en betald semester (och stundtals är det väl det). Det får mig att undra om mina känslor är slösaktiga. Vi är sjukt bortskämda med utbildningssystem som glatt slussar ut oss åt alla håll i världen. Varför lägga energi på mjäkig smygpatriotism när jag befinner mig i en världsarvsstad lik ingen annan på jorden?
Den frågan har inget förnuftigt svar. Kanske hade Peggy Guggenheim rätt när hon sa att vissa platser fyller upp ens hjärta på sätt som ingen annat kan. För henne var det Venedig, men för mig har det alltid varit Sverige. Skillnaden mellan oss är dock att jag har varit tvungen att bända upp mitt hjärta för båda ställena. Som tur är gör det mindre ont för varje dag som går. Och jag kommer att lämna Venedig med ett hjärta dubbelt så stort som tidigare.
