I Horace Engdahls senaste bok "Spårvagnsresor med Mr Hume" (Albert Bonniers Förlag) får läsaren följa med på en vindlande spårvagnsresa genom filosofin, litteraturen och salongskulturen. Jonathan Juhlin gläds åt hur Engdahl sällskapar med den brittiska filosofen David Hume och ställer frågor kring moral mot ett historiskt raster.
Det är en fröjd att få slå följe med de bildade herrarna Hume och Engdahl på spårvagnen. Språket är oklanderligt och boken är oupphörligt tankeväckande. Engdahl är en essäist i toppklass och Spårvagnsresor med Mr Hume är ett gott bevis för detta. Horace Engdahl har en gång i ett förord till en essäsamling av den franska filosofen och essäisten Maurice Blanchot skrivit om hur Blanchots ideal för essäer var att de skulle öppna upp mot ouppklarade horisonter och inte endast vara tillrättalagda för läsaren. Spårvagnsresor med Mr Hume är stundvis en text som fungerar i just en sådan essätradition.
Samtidigt finns här en underliggande moralisk uppläxning som Engdahl skjuter fram. Nämligen den att begreppen ont och gott är några vanskliga saker att ha att göra med. Vägen dit kunde likväl gått genom värdekritiska filosofer så som Nietzsche eller Cioran men Engdahl tar den genom Hume. Det är tankeväckande, somliga skulle kunna anmärka på att det är en replik mot alla som moraliserade över Engdahls försvar av Jean Claude Arnault under krisen för svenska akademien. Det går inte att utesluta att så är fallet och vill en läsare läsa mot den bakgrunden går det utmärkt. Likaså går det utmärkt att läsa mot en grund som jag misstänker att Engdahl hellre lyfter fram, den som gäller de eviga frågorna om vår moral och hur vi ska förhålla oss till världen i stort.
Stora partier av boken behandlar den franska salongskulturen och stannar upp vid historiska storheter så som Gustav: III, Diderot och Greve Creutz. Texten andas bildning men också en lätthet, då förkunskaper inte är nödvändiga för att kunna tillgodogöra sig allt, det är en bok att låta sig bildas med snarare. Häri finns ett av verkets största förtjänster då innehållet ibland känns smalt och ofta icke-tillrättalagt. Boken leder mig mot icke tidigare besökta platser och det är något att vara tacksam för.
Intrycket är att Engdahl här inte hållits med kort koppel, texten är snarare exakt vad jag tror att han själv ville att den skulle bli. En redaktörs roll ska inte underskattas men jag tror boken tjänar på den friheten. Möjligen att den röda tråden i en del av essäerna nästintill tappas bort, möjligen att något av kapitlen om Greve Creutz kunde kortats ner.
Men friheten påminner om det ideal som Engdahl formulerat om Blanchots essästil, för texterna vrider och kränger, lämnar läsaren med frågor och serverar inte bara svaren på silverbricka. Oavsett så är det uppfriskande att Albert Bonniers Förlag satsar på en sån här text. Nu har jag knappast Engdahls försäljningssiffror tillgängliga men jag misstänker att allt inte säljer i nivå med spökskrivna läckar… oj, jag menar deckarkollegor.
I jämförelse med tidigare verk av Horace Engdahl är detta ett som är mer personligt än något av de tidigare, det tillför något. Här tycks inträda en författare som ställer sig själv rakt inne i texten i vissa partier, det är Horace Engdahl i personlig helfigur läsaren får möta istället för att bara få ta del av en säker berättarröst som kyligt briljerar med klokheter och bildning. Det är stundtals ett rent mys att få åka i spårvagnen, nedan stycke får illustrera:
Spårvagnen har åter nått Vasaplatsen. Jag stiger av och beger mig hemåt. Slaget fem på eftermiddagen nalkas, Odens timme, som min hustru säger, och det är tid att göra i ordning en drink för vår balkongstund. De frågor jag har kvar får anstå till en annan resa.
